Fram till finalen såg Paquito Navarro och Martin Di Nenno ut som en ostoppbar maskin. Inte i ett enda set hade de förlorat mer än två game på vägen fram. Ingen motståndare hade haft skuggan av en chans.
Skulle verkligen Tapia och Sanyo kunna hitta en väg att stoppa lavinen?
Nej, till en början såg det inte ut så. Paquito och Di Nenno fick ett tidigt break och gick upp till 3-1. Paquito ägde arenan och publiken skrek hans namn. Men en särskild boll kom att få stor betydelse och det var en golden point vid ställningen 4-3.
Den bollen var matchens kanske allra bästa. Den gick 33 gånger över nät och innehöll så mycket att den nästan förtjänar en egen artikel. Sanyo räddade mirakulöst utanför buren, Paquito räddade mellan sina egna ben, en kontringssmash fastnade i övergallret – och så vidare.
Men till sist gick poängen till Sanyo och Tapia vilket gav 4-4 och innebar att matchen fick en helt ny karaktär.
Till sist kunde Sanyo och Tapia knipa setet med 7-5, ett set som tog över en timme, och då var det en frustrerad Paquito som gick runt på banan.
Men att det setet skulle få en sådan enorm inverkan på resten av matchen var ändå överraskande. För andra set blev en helt annan histoira. Di Nenno orkade inte mentalt stå emot och Paqutio tappade magin. Tapia och Sanyo rusade fram till 4-0, 5-0 och till sist seger.
Ibland är padel så - luften går ur ett lag.
För Sayno och Tapia var det här en väldigt viktig titel. Det var andra tävlingen sedan de båda parade ihop och nu vet de att när båda är på trollerihumör så kan de vara världens bästa lag.
Om nu någon tvivlade på det.
Johan Håkansson
