Jag vet inte riktigt vilken ingång jag ska välja, men varför inte den här:
I alla år har det ju varit en ”sanning” att det inte går att vinna med Chingotto. Visst, det är en utmärkt forehandspelare, en av de bästa, men att vinna de riktigt stora titlarna med honom går inte. Där är han för begränsad.
Den ”sanningen” fick en liten törn när Chingotto vann Masters Finals tillsammans med Paquito i december, men jag tror de flesta inklusive jag själv såg det som ett väldigt roligt undantag.
Sedan hamnade Chingotto bredvid Momo Gonzalez och var tillbaka i den där rollen som vi vant oss vid att se under alla år. Och det var inte alls så länge sedan han hade fullt upp med en viss Windahl i Mexiko.
Det går inte att vinna med Chingo, sa vi.
Hold my Red Bull-keps, sa Galan.
Sedan Galan kallade in Chingotto är jag helt övertygad om att den lille växt åtminstone sex-sju centimeter. Dessutom har han börjat smasha som en liten gud.
Allt stavas naturligtvis självförtroende – plus att Galan nu en gång för alla visat hela världen att han är den enskilt bästa padelspelaren i världen. Allt annat är bara löjligt att påstå.
Med dubbla segrar med Chingotto har han lyckats med något ingen annan lyckats med och som alltså mer eller mindre ansågs omöjligt. Det är ett statement som heter duga och det är faktiskt på den nivån att jag undrar hur en viss Lebron känner sig just nu. Jag tror inte han kunde drömma om att han var så enkel att ersätta.
Men jag tror vi alla har sett tydligt att Galan liksom befriats när han nu sluppit Lebron. Han är både gladare och friare och den kemi som han har skapat tillsammans med Chingotto är i det närmaste elektrisk.
Sedan måste vi även hylla coachen Jorge Martinez – som för övrigt är coach även åt Bea Gonzalez och Delfi Brea (den mannen har alltså fyra titlar nu på en dryg vecka).
För inget annat lag har lyckats få världsettorna Coello och Tapia att se så obekväma och bortkomna ut. Inte bara en gång utan två gånger. Taktiken att lobba Coello och konstant skicka fram Chingotto knäckte den väldige och ännu har han inte hittat ett fungerande motdrag.
Finalen mot Stupaczuk och Di Nenno blev också fantastisk. Långa stunder rent sprakande med bolldueller som var rent magiska. Men hela tiden kändes det även här som att det var Galan och Chingotto som hade ett taktiskt övertag och mer trodde på det de ville göra, även i helt avgörande lägen.
Nu är Galan och Chingotto plötsligt kungarna, laget att slå, och min känsla säger att det förblir så ända tills Coello har hittat sin smash igen. Gentemot alla andra lag känns det som att de har ett ganska tydligt övertag.
Johan Håkansson
