Daniel Windahl meddelar på sin Instagram att han lägger ner sin elitsatsning vid årsskiftet och visst är det som om allt skakar till. En världsdelsplatta förflyttar sig. Och man vet att ingenting kommer riktigt att bli detsamma.
Under alla år som Padelfeber funnits och bevakat svensk elitpadel så har Daniel Windahl funnits där. Han har allt som oftast befunnit sig i fronten, besatt av att upptäcka och trampa upp vägar som ingen svensk någonsin befunnit sig på.
Han var beredd att offra mycket för att lyckas – till och med sin hälsa.
Som allra bäst var Danne Windahl rankad bland de 50 bästa i världen. Att komma från Sverige, börja med padel först i 20-årsåldern och lyckads med den bedriften så behöver man nog vara besatt och det är vad Windahl var under några år. För det är sannerligen ingen lek att ge sig ut i den stora padelvärlden där normen är skapad för spanjorer och argentinare och ingen jävel bryr sig om du som kommer från ett icke spansktalande land begriper information eller inte. I den världen ska du hitta partners, coacher, vänner och en trygghet.
Det är inte lätt.
Att ändå lyckas nå så högt som Windahl gjorde är en prestation som faktiskt borde uppmärksammas på någon stor idrottsgala, även om vi alla vet att det aldrig kommer att ske.
Jag skrev att Windahl satsade sin hälsa för att lyckas och det var inte bara bildligt talat. Vid ett par tillfällen har det verkligen krävt så mycket av honom att han var tvungen att ta ett längre uppehåll för att återfå sin psykiska balans.
I sitt inlägg på Instagram skriver han själv om ”demonen” han alltid burit på. Utan demonen hade han aldrig nått dit han nådde – men det är samma demon som gjorde att han kraschlandade och knappt tog sig upp ur sängen i Malaga och behövde hjälp för att ta sig hem till Sverige igen.
Jag har vid flera tillfällen beskrivit Daniel Windahl som en pionjär och det är precis vad han är. Han är givetvis mycket annat också, men det han betytt för svensk padel är ovärderligt. För varje meter han vågade gå på den okända vägen mot världstoppen så gjorde han framtidens svenska spelare en stor tjänst. När Adam Axelsson och Willy Släryd nu försöker slå sig framåt och uppåt så är det med vetskapen om att en svensk har gjort det innan och lyckats sensationellt bra.
När jag funderar på om det finns någon som betytt mer för svensk padel än Daniel Windahl så kan jag faktiskt inte komma på någon. Pionjären, landslagsankaret, affischnamnet, profilen. Bara en sån sak som att Windahl flera gånger fått sitta och kommentera de största matcherna på Premier Padel åt Red Bull TV säger något om den respekt han fått runt om i världen. Han är på sitt sätt en jävla legend.
När Daniel Windahl var som allra bäst var det en spelare som i princip alla i världen fruktade att möta. Jag drar mig till minnes en match där han och José Solano mötte Fede Chingotto och Momo Gonzalez och det är fortfarande min övertygelse att de spanska stjärnorna hade förlorat om inte Solano drabbats av någon mystisk sjukdom (matförgiftning?) mitt under matchen.
Slagkraften när han spelade på topp var enorm och när det kommer till bajadas och forehandvolleys så tror jag nog att de flesta världsspelarna gärna hade bytt rakt av med svensken.
Jag minns mycket väl när Windahl bestämde sig för att satsa på padel. Det var runt 2016 och då var inte nivån högre än att han och Simon Vasquez kunde vinna SM redan året därpå – utan att någon av dem egentligen kunde försvara.
När Windahl och Vasquez med total hybris bestämde sig för att ge sig ut på World Padel Tour blev det några kraschlandningar där deras brister brutalt avslöjades. Men det var då demonen tvingade honom att helt enkelt träna ännu hårdare och göra vad som krävdes för att lära sig spelet på allvar. En viktig morot på vägen var att bli bättre än Cayetano Rocafort, en spelare som jag vet att Windahl verkligen hade som motivator.
I dag är Daniel Windahl småbarnspappa och lever ett annat liv än under de hektiska åren, men det är också då han har insett att den där demonen inte tillåter honom att göra något lite mysigt. Det är allt eller inget. Och när han känner att han inte kan eller vill ge allt så får det bli inget.
Därför kommer han att avsluta sin elitkarriär när det här året är slut.
Och det är nästan som att det känns som en tanke. Padelfeber och Daniel Windahl har följts åt i tio år och nu blir det alltså så att vi lämnar scenen samtidigt.
Jag ska njuta av den lilla tid som är kvar av din karriär, DW – men redan nu, min granne och vän, vill jag passa på att tacka dig för precis allt du har gjort för svensk padel.
Johan Håkansson
