Att spela padel i vårt avlånga land innebär numera att man kliver rakt in i skinande salonger med både det ena och det andra som adderats in i hallarna. Men frågan är om det egentligen behövs?
Missförstå mig inte här nu! Det är givetvis fantastiskt med alla de premiumhallar som ploppat upp under de senaste åren. Otroligt kul att det finns de entrepenörer som vill lägga tid och pengar på dessa megabyggen. Men min frågeställning är om det kanske mer skapar ett "vill ha mer av det goda"-behov? Ett behov som det i längden kommer bli tufft att leva upp till.
Låt mig utveckla mitt resonemang litegrann. Och för att starta i rätt ände så backar jag bandet till 2019.
Här i Borås hade vi då två hallar. Om jag minns rätt var det tio banor totalt. Den hallen som de allra flesta valde att spela i var Poolhouse Padel som låg mitt i stan. Där fanns det fyra banor varav en erbjöd utspring. Och här var det långt ifrån en generös takhöjd. Gissningsvis sex, sju meter. På en bra dag sju och en halv. Stadens andra hall hittade vi en liten bit utanför Borås, närmare bestämt Viareds industriområde. Där hittade vi Padelcenter Viared. En hall som erbjöd sex banor inne och två ute. En bana erbjöd utspring och takhöjden mätte nio meter.
Trots att takhöjden var låg så var det ingen som klagade. Banorna bjöd verkligen inte på någon premiumkänsla. Minns att på bana 50 inne på Poolhouse saknades det en liten bit på servelinjen t.o.m. Men det gnälldes inte det minsta på detta.
Padelcenter öppnade ögonen för många att det var bra takhöjd man verkligen behövde för att kunna spela padel (mig inkluderat), trots att man ju visste att väldigt få man spelade mot kunde smälla ut en lobb som var uppe på fyra meter innan den damp ner bakom servelinjen.
Och ja, jag vet, vi hade inget annat att jämföra med. Vi människor vill med tid få bättre förutsättningar, få spela i fräscha lokaler där det inte kommer avloppslukt från omklädningsrummet.
I takt med att padelboomen exploderade under pandemin så hände det något med branschen. Det blev en tävling om vem som kunde erbjuda mest premiumkänsla. Vem kan locka med den högsta takhöjden? De nyaste och modernaste mattorna. Bäst ljudisolering och belysning. För att inte tala om antalet banor. Det poppade upp hallar med tio banor, femton banor och nu ser vi vissa byggen med trettiotalet banor i sina anläggningar.
Men om vi skall vara helt ärliga här, byggdes det hallar efter padelspelarens önskemål eller byggdes hallarna på vad man trodde spelarna ville ha? Jag personligen tror på det senaste. För om jag ser till mig själv och många av de som är i min padelsfär så är inte mest premium det man är ute efter. Man behöver inte ha tillgång till spabad eller fullt utrustade gym. Det räcker med max tio banor i en hall.
Utan det man vill ha är en skön hall som erbjuder en hemtrevlig känsla, en intim hall där man egentligen har alla banor relativt nära repan. Tillgång till ett omklädningsrum, enklare gym för uppvärmning och någonstans att köpa bollar och en grepplinda.
För mig så blir en allt för stor hall själlös. Jag gillar det intima och familjära som den mindre hallen i mina ögon kan erbjuda på ett annat sätt.
Och man vågar knappt tänka på kostnaderna för att driva runt en megahall som erbjuder plusmeny åt alla vinklar. Jag har givetvis all respekt för dem som gillar stora hallar och som vill att det skall vara lyxigt. Vi alla gillar olika och det är fine med det. Ni behöver inte hålla med mig.
Men jag tror att om man hade byggt hallar efter vad spelarna ville ha så hade det inte spårat ur som det gjorde. Vi hade inte behövt se en massiv överetablering som nu följs av konkurs efter konkurs. Fast det är ett påstående som kommer bli lämnat utan att få ett svar.
Spanien kunde och kan fortfarande fostra världsspelare trots utslitna mattor och fyra och halv meter i takhöjd. "
Tomas
