Sverige valde att spela sitt lag exakt som i går mot Nederländerna - men det som var perfekt då, mot ett svagare och tunnare motstånd, var allt annat än perfekt i dag.
Portugal har sina stjärnor Sofia Araujo och Ana Catarina Nogueira – rankade 12 och 30 i världen. I övrigt består laget av spelare som håller ungefär svensk elitstandard.
Portugal separerar alltid på sina två storstjärnor för att ge sig själva chansen att vinna de två matcherna. Deras dröm på förhand var dessutom att få dessa spelare att möta Sveriges två svagaste lag.
Så vad hände?
Direkt jag fick se de båda lagens uppställningar i morse kunde jag höra det portugisiska jublet ända till Båstad. De fick den här lagmatchen exakt som de ville. De flesta svenskar reagerade nog precis likadant.
Portugal fick sitt tredjelag mot Sveriges förstalag. Ett perfekt bondoffer, alltså. För att sedan bli skyhöga favoriter i de två följande matcherna.
På förhand var förutsättningen egentligen enkel. Portugal har ett tredjelag som alla svenska lag har kapacitet att slå. Den stora utmaningen var att slå deras andralag, med Ana Nogueira som ankare (denna gång med Katia Rodrigues).
Ajla Behram och Baharak Soleymani fick nu den uppgiften och även om de gjorde en riktigt bra match och gav precis allt så var uppgiften övermäktig. Vilket var väntat. Barre och Ajla bygger sitt spel på bollsäkerhet. Nu mötte de två spelare som är minst lika bollskickliga - och offensivt betydligt bättre. Portugiserna vinner det mötet minst åtta gånger av tio. Nu blev det 3-6, 2-6.
Så vad borde Sverige i så fall ha gjort annorlunda?
Faktiskt vad fasen som helst. Jag förstår inte alls hur den svenska landslagsledningen tänkte.
Att Portugal skulle sätta Nogueiras lag som tredjelag var ingen vågad gissning alls. Det är exakt vad jag själv hade gjort om jag var portugisisk förbundskapten. De var i princip tvungna att spela så.
Om Mari Andersson prompt ville spela med dessa uppställningar hade hon kunnat gambla och sätta sitt tyngsta lag Girdo och Navarro Björk i tredjematchen. Visst, det hade funnits risk att det då stod 2-0 till Portugal, men då hade vi i alla fall gett oss en klart bättre chans att vinna hela lagmatchen. Det är min övertygelse att Girdo och Navarro skulle vinna en sådan match och då hade det blivit helt avgörande att det lag som fått möta Portugals treor vann.
Andersson hade också kunnat splitta på Girdo och Navarro Björk för att skapa större bredd och räknat med att Navarro Björk ändå kan vinna sin match. Hon började spela mästerskapet med Baharak Soleymani i forehand och den uppställningen hade absolut kunnat räckt.
Då hade vi även kunnat spela Girdo eller Linnea Björk med Ajla Behram.
Det som känns så surt är att vi så sällan får såna här chanser, att spela en stor match i ett mästerskap mot ett av de där länderna som vi så gärna vill slå. Då vill man så gärna att Sverige gör allt perfekt – och då ingår i allra högsta grad hur man komponerar laget och sätter laguppställningen.
Nu väntar placeringsmatcher för Sverige och med tanke på vilka lag som tog sig till kvartsfinalerna så har vi alla chanser att sluta femma i EM på damsidan. Det vore ett bra resultat – men det hade faktiskt kunnat vara ännu bättre.
Just nu ser jag kaxiga portugisiskor fira i ringdans ute på banan.
Och det stör mig.
Johan Håkansson
