Nu räcker det! Ibland hamnar man i lägen i livet där man känner att det är nog, över och slut. Där är jag nu. Jag har i mer än 10 år levt på att fotografera men känner inte längre någon inspiration och glädje. När jag valde att ta steget och bli egen från början gick jag in i det med inställningen att det får bära eller brista. Skulle det brista var jag helt öppen för att lägga ner och söka mig ett “vanligt” jobb men jag ville i alla fall ge det en chans. Försöker man inte vet man aldrig hur det skulle gå. För mig gick det bra och gör så fortfarande men nu är jag nöjd. Jag är färdig med fotograferandet!
Det är enkelt att säga att jag är klar och det är inga problem att bara avveckla min verksamhet. Men jag behöver ett arbete. Det måste komma in pengar för mig precis som för alla andra. Jag drivs inte av pengar men jag måste få ihop så att jag har tak över huvudet och mat i magen men efter att de “hålen” är fyllda vill jag må bra. Jag kan inte arbeta med något för att lönen är bra om jag inte själv brinner för själv uppgiften. Jag har försökt, men det går inte. Pengar i all ära men det är viktigare för mig att ha en go känsla i kroppen än miljoner på banken.
Okey, vad vill jag då arbeta med för att må bra? Padel...hm, det brinner jag ju för. Men kan jag verkligen arbeta med det? Vilken del i padel världen skulle jag kunna tjäna pengar på? Jag är inte ung och inte heller talangfull vilket gör att tanken på att sponsorer ska stå på kö för att få göra en proffssatsning med mig går bort. Inte heller besitter jag några tränarkunskaper och att sälja in mig själv som tränare vore kanske skoj, jag kan massor teoretiskt och jag är ganska pedagogisk, om jag får säga det själv. Men nej, det vore ett hån mot alla de seriösa tränare som finns runt om i vårt land. Man måste inse sina begränsningar och med det sagt gick min tanke om att tjäna pengar på padel som tränare i graven.
“HALLCHEF SÖKES”, annonsen dök plötsligt upp i mitt flöde på Facebook och det var som att den talade direkt till mig. Att jag inte tänkt på det innan, hallchef. Där hade jag svaret på frågan om hur jag skulle tjäna pengar på padel. Att jag inte ens tänkt tanken innan förvånar mig då jag är en projektmänniska av hög rang. Jag älskar att driva, organisera och engagera. Idéer har jag gott om och att få skapa och utveckla är precis rätt för mig. Klart att jag ska söka tjänsten som hallchef!
Sagt och gjort, jag sökte tjänsten. Blev kallad till intervju. Kändes toppen och jag fick riktigt bra kontakt med min blivande chef. Allt kändes väldigt naturlig och det var som att vi redan jobbade ihop. Jag gick vidare i rekryteringsprocessen och till sist var vi bara två kvar. Åter igen fick jag träffa min blivande chef och allt, precis allt, kändes toppen. Det var som att vi känt varandra i evigheter och vi tänkte så lika. Jag gillade honom, inte bara som en trevlig människa jag precis lärt känna. Nej, jag tyckte om honom på riktigt och jag kände att han vi “hade något”. I slutet av vårt möte frågade jag om han sökte en förvaltare som skulle driva ett färdigt koncept/hallen eller om han sökte någon som skulle utveckla verksamheten? Svaret jag fick var diplomatiskt och sa varken det ena eller det andra. Detta ledde till att jag inte längre kände mig så säker på att jag ville ha tjänsten. Allt i mig sa att jag ville jobba med padel men jag är ingen förvaltare, jag kommer kvävas i en organisation där jag inte får möjlighet att skapa. Nu sa han inte rakt ut att det var vad som skulle hända men jag kände det och förmodligen kände han samma sak. För när han en vecka senare ringde upp mig drog jag en lättnande suck när han sa att jobbet inte gått till mig. Att det stod mellan mig och en till men att han inte kunde sätta fingret exakt på varför det inte blev jag. Det var bara en känslan och den känslan är jag så glad att han kände. Jag hade inte passat som hallchef hos dem. Hen som fick tjänsten (jag vet vem det är men det är ännu inte officiellt ) önskar jag all lycka och är säker på att hen kommer att fixa galant!
Ödet? Ja, kanske. För ett nej ledde till ett ja och nu blir Anna Lo Backgården hallchef för L9 Padel Court i Anderslöv.
Vad vill jag då ha sagt med det här “misslyckandet”? Jo, att jag tror på ödet. En vecka efter att jag fått beskedet om att det inte blev något jobb för mig pratade jag av en tillfällighet med L9 Padel Courts ägare. Vi pratade om att jag kände en lättnad över att inte ha fått tjänsten, även om det vore kul att jobba med padel så var det rätt beslut att inte välja mig. Jag berättade för hallägaren om alla mina ambitioner och tankar kring att driva en hall. Mina planer om vad man borde utveckla, hur man skapar gemenskap och vad som är viktigt för mig som besökare. Pratade om det jag brinner för mest, bredden. Jag gav honom hur många förslag, tips och idéer som helst. Varför har jag inget bra svar på men jag kände väl mer att han kunde plocka de delar av mina förslag som han gillade. Bra om någon får nytta av dem.
Här kommer ödet in för detta samtal resulterade i att jag från och med den 9/8 kan titulera mig HALLCHEF för L9 Padel Court i Anderslöv. En hall med 6 dubbelbanor och 2 singelbanor, enorma ytor och fria händer att skapa.
Vad vill jag då skapa? Det talas ofta om padeln som en stor familj så för mig är det en självklarhet att “min hall” ska bli huset där denna familj “bor” . Jag vill skapa en känsla av att man kommer hem till någon som bor väldigt stort och består av många människor. Alla ska känna sig delaktiga och för mig är det viktigt att lyssna in vad “familjen” känner och tycker. Hur det kommer att gå? Det vet jag inte men jag vet att jag för 2,5 år sedan var fullständig novis inom padel men med en enorm vilja och ett jäkla slit tagit mig upp på en helt ok nivå så varför skulle jag inte klara av att göra samma här?
Padel är en livsstil och jag är så redo att anamma den fullt ut – Nu kör vi!
//Anna, blivande hallchef
P. S Jag har varit i kontakt med min blivande chef (som aldrig blev min chef) och vi är båda rörande överens om att detta blev det bästa för alla. Människor som han ska man vårda och vi kommer att ha nytt av varandra i framtiden på ett eller annat sätt, det är jag säker på.
