Två nätter i rad har Adam Axelsson och Simon Vasquez havererat min nattsömn. Det är jag glad för. Jag går gärna runt som en halvzoombie om dagarna för att jag har fått följa den här resan i mexikanska turistorten Cancun.
Eller egentligen: resan i deras tre senaste internationella tävlingar.
För sammantaget är FIP Bronze i Göteborg, FIP Gold i Dubai och P2 i Cancun en förstklassig lektion i vad samarbete och lagspel innebär i padel, hur viktigt det är att man hittar rollfördelning, taktik och att man hjälper varandra på banan.
Det här året började inte roligt för Axelsson och Vasquez. Man kan säga att det var ungefär lika eländigt som förra säsongen slutade.
Efter det väntade allvarliga samtal för duon, snack som blev helt avgörande för framtiden.
De kom till SPT 1 som klara favoriter, men åkte ut redan i kvartsfinalen mot Mathias Gavelin och Simon Yitbarek. Där och då fanns det inte mycket samarbete alls. Det såg mer ut som två individualister som båda ville köra sin grej och att de smärtsamt upptäckte att det inte fungerade.
Efter det väntade allvarliga samtal för duon, snack som blev helt avgörande för framtiden.
Axelsson och Vasquez var öppna mot varandra, de ventilerade sin syn på problemet och hur de upplevde situationer på banan. De kom fram till att om de ska fortsätta som par måste de hitta ett nytt sätt att göra det på.
Mest är det Vasquez som har fått anpassa sitt spel för att få spelet och duellerna att passa Axelssons unika spelstil.
Och att se laget nu är en ren fröjd. Samarbetet och rollfördelningen är helt perfekt. Axelsson tar massor, i princip allt, i luftrummet. Vasquez är beredd att följa upp med ettriga volleys. Hela tiden ligger fokus på att hjälpa varandra att få ut det maximala av de bådas styrkor.
Han jagar tråkiga bollar och lobbar med kvalitet. För att sedan se den långe Axelsson briljera med vinnare.
Framför allt är jag så imponerad av Vasquez lojalitet. Han har begravt allt ego och gör sin roll i maskineriet helt perfekt. Han sliter hund och han bygger. Han jagar tråkiga bollar och lobbar med kvalitet. För att sedan se den långe Axelsson briljera med vinnare.
Egentligen är ingenting viktigare än det andra. Även om Axelssons offensiv i slutändan är skillnaden. När han spelar bra kan han skada i princip vilket lag som helst i hela världen.
Som exempel kan vi bryta ut en sekvens från den arla morgonens kvartsfinal mot supertalangerna Cabeza och Garcia. Ställningen var 2-2 i första sets tiebreak då Axelsson klev fram och slog fem vinnare på de följande sju poängen. Och han gjorde det på olika sätt: det var bajada, genialisk volley, smart overhead på fötterna och en kontring på smash. Hela jävla registret komprimerat på några få poäng.
Den här gången har jag medvetet valt att tona ner allt snack om hur historiskt detta är.
I natt lär vi vara vädligt många svenskar som sitter uppe och ser mötet mot showparet Tolito och Gonza Alfonso, en match jag är fullständigt övertygad om att svenskarna kan vinna. Deras tyngd och tempo kommer bli enormt tufft för de inte alltför vältränade argentinarna att stå emot.
Om så sker har vi ett svenskt lag i final på Premier Padel och bara en sån mening borde få en att lägga sig ner på golvet och andas i påse. Bara att de är i semifinal är ju något som svensk padel aldrig varit i närheten av tidigare.
Och normalt brukar jag älska att lyfta historik och milstolpar som formar den svenska padelhistorien, men den här gången har jag medvetet valt att tona ner allt snack om hur historiskt detta är.
För även om FIP-poäng och pengar nu ramlar in i massor så måste vi också vara ärliga. Och i ärlighetens namn så är det ju faktiskt så att Axelsson och Vasquez egentligen inte slagit något lag ännu där de varit underdogs, vare sig i FIP Gold i Dubai eller i P2 i Cancun.
Så knäpp har padelvärlden varit de här veckorna när världens 100 bästa spelare bestämt sig för att bråka i stället för att spela.
Frågan är faktiskt hur vi i framtiden ska förhålla oss till tävlingarna i Gijon och Cancun. Resultatlistorna kommer ju finnas där – men även vetskapen om att de skrevs under minst sagt onormala omständigheter.
Det är möjligt, kanske rent av troligt, att vi aldrig någonsin kommer att få se ett helsvenskt lag så långt framme i en Premier Padel igen. Men säg att vi får ett svenskt lag i kvartsfinal framöver och att det laget på vägen fram slagit ut tre lag med spelare på topp 100-rankingen. Skulle inte den prestationen i så fall vara betydligt större?
För mig är det självklart.
Innan padelvärlden blev knäpp så låg Cabeza och Garcia runt 150 på världsrankingen. Det var då ett lag som jag tycker att Adam och Simon borde slå minst varannan gång och att de nu vann var på inget sätt oväntat.
Inte ens om de slår ut nattens motståndare och tar sig till final mot Stupa och Lebron är det någon skräll. Häftigt, javisst. Men inte sensationellt.
Jag tycker att vi ska spara de riktigt stora orden tills den dagen då svenskar slår ut spelare som ligger topp 20 i världen.
Och den dagen kommer att komma.
Johan Håkansson
