Då och då brukar jag kolla efter hur trafiken på Padelfeber sett ut under månaden. Jag gjorde det faktiskt i morse och såg då två saker:
1) Läsningen på Padelfeber är faktiskt större än den någonsin varit – vilket med kraft motbevisar allt prat om padeldöd. Intresset är tvärtom riktigt stort.
2) Allra mest läst denna månad var en kort och i ärlighetens namn ganska torftig artikel som i stort sett bara kunde rapportera att Golestan och Simon Yitbarek hade blivit diskade under SPT i Skurup.
Den var torftig eftersom när jag skrev den inte visste särskilt mycket mer än att paret hade varit i ledning med 4-3 i avgörande set när de fick sin tredje (och därmed diskvalificerande varning). Nu vet jag mer: att de fick sina två första varningar för att ha slagit iväg bollen och den tredje för att Golestan sa "Håll käften" till motståndaren Johan Brunström.
Som alltid när det kommer till domarbeslut delas läsarna snabbt in i två kategorier: dels de som tycker att domarna överreagerat – sedan de som tycker tvärtom och att spelarna missbrukar ett ansvar som förebilder.
Reaktionerna var de väntade – men denna gång starkare och jag tror att det helt enkelt beror på att det var Hami Golestan som var inblandad.
Ända sedan Hami kom fram inom svensk elitpadel har han varit en spelare som engagerat och som väckt känslor. Många älskar honom – men (gissar jag) ungefär lika många har svårt för hans extremt utåtagerande stil.
När Hami spelar så hörs det. Och han är en vattendelare, så är det bara, vilket han naturligtvis vet om. När jag själv försöker bryta ner det här så märker jag att det inte ens för mig är helt enkelt.
Visst, jag köper resonemanget att spelare måste uppföra sig och att de är förebilder för våra barn.
Men av det jag har sett så är Hami snarast den mest älskade spelaren av alla hos barnen. Och jag tror att barn bättre än vi vuxna ser igenom masker och vad de ser i Hami är en väldigt varm person, med snälla ögon, som sprider glädje omkring sig och som gillar att ta sig tid med ungdomarna vid tävlingar.
När jag sett kidsen ta efter Hami är det inte heller hans dumheter jag ser – utan istället ordval och hans egenhet att gå ner i hörnet och peta med fötterna i glaset som någon slags koncentrationsgrej.
Och att intresset för just Hami är så stort pekar bara på den eviga sanningen: att sport behöver profiler och även om resultaten än så länge inte motsvarat approachen så är Hami en stor profil. Svensk padel skulle behöva ännu fler profiler.
Samtidigt: jag försvarar inte på något sätt om Hami eller någon annan spelare gör dumma saker på banan som strider mot regelverket. Jag gör det själv ibland och då ska varningar utdelas. Därför finns det ingen kritik alls att rikta mot domarna som nu har börjat bestraffa dåligt uppträdande hårdare. Tvärtom. All heder till domarna, som uppenbarligen verkar ha tuffat till sig.
Men det går faktiskt att tycka både och här.
Det går att tycka att domarna gör rätt som delar ut både varningar och diskningar OCH tycka att Hami Golestan är viktig för padeln, eftersom han är en spelare som berör och engagerar. Sedan får han helt enkelt acceptera att han får varningar när han går över den tillåtna gränsen.
Samtidigt bör vi hela tiden ha en debatt igång hur vi vill att padeln i Sverige ska vara. Det är också viktigt. Vill vi ha spelare som visar känslor på banan? Mitt svar är ja, men att det måste vara på rätt sätt. Jag vill inte ha en tyst sport där alla spelare förväntas uppträda som små änglar i alla lägen. Då blir det tråkigt.
Jag vill att sporten ska vara full av starka profiler och personligheter – samtidigt som direkta dumheter och regelöverträdelser ska bestraffas.
Johan Håkansson
