Jag ser Argentinas lag dansa hysteriskt på innerplanen. Sedan tågar de respektfullt över till sina motståndare och delar ut kramar av djupaste respekt.
Själv känner jag vördnad och tacksamhet bara över att ha fått uppleva det här. En final som blir väldigt svår att överträffa. Och jag tänker att om jag någon gång i mitt liv mot all förmodan tvingas gå ut i ett riktigt krig så tar jag med mig Bela.
En VM-final mellan Spanien och Argentina är alltid speciellt. Det har det varit ända sedan man började speal VM på 90-talet. Men i ärlighetens namn har det varit lite si och så med kvaliteten på VM och ofta har Argentina varit för överlägset på herrsidan och Spanien på damsidan.
Det är först de sista åren som magin har börjat infinna sig, när Spaniens gyllene generation med Galan, Paqutio och Lebron på allvar började utmana Argentinas legendarer Bela, Sanyo och gänget.
2021 vann Spanien för första gången på evigheter VM för herrar och det var något som gjorde riktigt ont i Argentina.
I år skulle bucklan hem, som det brukar heta.
Båda länderna mönstrade varsitt superlag och sedan var det bara för padelvärlden att hålla andan.
Det blev ett mäktigt skådespel i tre akter. En final som varade i så många timmar och för var timme som gick blev tittarna på Youtube bara fler och fler. Ett tag var det över 130 000 – samtidigt.
Redan inför första bollen i den första matchen mellan Tapia/Chingotto och Paquito/Lebron insåg man att det här är det största. Det märktes på anspänningen och allvaret. Det var på en nivå som inte ens WPT Masters Finals kan frambringa.
Bara första matchen tog över tre timmar och den vanns av Paqutio och Lebron.
Sedan trodde nog hela padelvärlden att Galan och Coello skulle kliva in och dundra hem VM-guldet.
Men på andra sidan stod en viss Stupaczuk och en viss Di Nenno och ni som kan historien vet att det inte var någon liten sak. Stupa och Di Nenno var ju världens bästa juniorer och de var ämnade att ta över padelvärlden tillsammans. De var Argentinas golden boys. Men så var Di Nenno inblandad i en allvarlig bilolycka som var nära att kosta honom livet och som försenade karriären med flera år.
Deras karriärer tog olika vägar – men när de stod där sida vid sida igen insåg precis alla att det är exakt som det ska vara. De borde helt enkelt inte få spela med några andra.
Stupa och Di Nenno klev in och körde över Galan och Coello och utjämnade finalen.
Då var det dags för den tredje akten i denna opera i Mellanösterns fuktiga värme. Och då sa ju all logik att inget skulle kunna stoppa Bela och Sanyo i en sådan situation. De är ju som skapta för att spela avgörande matcher i VM-finaler.
Men Alex Ruiz och Jeronimo Gonzalez slet som två desperata djur och de bars fram av sina lagkamrater. Det är ju det som är så magiskt med just lagpadel. Att få se dessa individualister sluta sig samman till en enhet.
Juan Lebron hade inte mycket röst kvar när han gav sina goda råd till sina lagkamrater.
En av finalens finaste scener var när Juan Lebron fullständigt skrek sig hes för att ge goda råd till sina lagkamrater i ett sidbyte. Det var ett sådant engagemang, sådant hjärta, sådan passion som vi aldrig annars upplever inom padeln.
Den tredje matchen gick till tredje set och vi insåg att den final som började klockan 14.00 skulle pågå till efter 22.00.
Och en VM-final spelas (normalt) vart annat år. Allt måste avgöras här och nu. Det är inte som på WPT där nya tävlingar hela tiden avlöser varandra. Det du har i dig måste ut på banan i detta ögonblick och sedan är det för sent.
Det är precis sådant som skapar både magiska bolldueller och nervösa misstag.
2016 bevittnade jag själv VM-finalen i Portugal. Även om den blev dramatisk så var det ändå ingenting som kan liknas vid detta när det kommer till mäktigt skådespel.
2018 lyckades FIP ordna ett så dåligt VM att både Argentina och Spanien vägrade spela finalen. Banorna ansågs helt enkelt för farliga.
Förra året var fortfarande så präglat av pandemin och stämningen var för usel.
Därför känns det som att det här var den stora milstolpen för världspadeln. Det som skedde i kväll var starten på något. Från och med nu kommer VM-finalen stå över allt annat inom padeln med hästlängder. Det är inte bara ”El clasico”. Det är Champions League och VM och allt på samma gång.
Jag har följt padel professionellt sedan 2016 och har aldrig upplevt något roligare eller större. Just nu känner jag bara tacksamhet.
Och det vattnas i munnen när man tänker sig en framtid som jag hoppas inte är allt för avlägsen där andra länder faktiskt kan hota och störa dessa elefanter. Kanske inte inom tio år. Men inom 20?
Padeln har ju suktat efter att få omfamnas av OS-familjen. Jag har aldrig riktigt förstått det där. På ett OS skulle padel inordnas bland ”mindre märkliga idrotter” och drunka totalt. Det är inget padeln behöver. Fortsätt i stället att utveckla de egna mästerskapen och slut fred mellan förbunden. Då kan det här bli precis hur stort som helst.
Momo Gonzalez och Alex Ruiz gav precis allt de hade - men går det ens att besegra Bela och Sanyo när det är exakt dessa förutsättningar och exakt så mycket som står på spel? Jag tror nästan inte det.
När matchbollen var inslagen av Sanyo hade klockan blivit exakt 22.10. Man var själv ungefär lika svettig som spelarna.
Vilken makalös kväll.
Johan Håkansson
