Redan när Premier Padel visade upp sig för allra första gången var det tydligt att touren menade allvar. Mycket var bra, men det fanns också en hel del som störde. Främst spelplatsen Qatar, såklart – men även andra saker.
Som att alla de bästa inte var med. Ett startfält utan Tapia och Lamperti är vad det är. Det är bra – men inte det bästa tänkbara.
Dessutom har bollarna varit på tok för snabba, vilket gjort att det snarast påmint om flipperpadel där alla spelare förvandlats till smashmonster.
Slutligen har det varit sisådär med stämningen på de gigantiska utomhusarenorna, vilket påverkat helheten ganska mycket. Visst är det kul att spela på Roland Garros, men när stora delar av läktarna gapar tomma så blir det knappast elektriskt.
När Premier Padel nu intog Madrid var allt åtgärdat. Tapia var på plats, Varlion hade fått uppdraget att ta fram en långsammare boll och vi fick dessutom en inomhusshow som förmodligen slog allt padel tidigare sett.
Jag hörde att turneringen hade sålt 25 000 biljetter – som förköp. Hur många det blev totalt vet jag inte men det var i princip slutsålt redan från kvartsfinalerna. Dessutom var ljuset och arenashowen något alldeles fantastiskt. Att se publiken lysa upp mörkret med tusentals mobiltelefoner och sedan göra vågen runt en upplyst bana var gåshud. Jag vet inte hur upplevelsen var live - men som TV-show var det sagolikt. Att jämföra den här produktionen med WPT:s går helt enkelt inte.
Det bör också nämnas att Premier Padel ändrat på en sak som WPT haft år efter år som alltid varit helt obegriplig: att de hellre spelar på förmiddagarna än på kvällarna. Arenaidrott ska självklart ske på kvällstid. Det påverkar stämningen och förmodligen spelarna också.
Premier Padel har dessutom ett större spelträd, vilket innebär fler speldagar, fler matcher för att nå final och att flera spelare (som Daniel Windahl) får gå direkt in i huvudturneringen.
Inför Madrids kunniga publik märktes det att spelarna tände till. Inte bara det lilla extra, utan allt som fanns att tillgå. Det gjorde att vi bjöds på fantastiska matcher – och att de allra bästa lagen också tog sig fram.
Det blev tydligt att herrpadeln nu har tre lag som befinner sig på en egen nivå – och att det finns en handfull lag som jagar just den nivån.
Att Lebron och Galan fick möta Paquito och di Nenno i finalen var också perfekt för tävlingen. Madrid fick se Spaniens tre verkliga padelälskningar mötas i sin tredje final på fyra PP-tävlingar och att matchen gick till ett tredje avgörande set var också väntat.
Kanske även att världsettorna Lebron och Galan vann - trots att Paquito den här säsongen har visat att han är en helt annan spelare när det vankas PP. För spelarna har redan bestämt sig, det märks tydligt: Premier Padel är framtiden - WPT en svunnen tid.
För oss alla är det ett faktum som vi helt enkelt måste förhålla oss till, oavsett vad vi tycker.
Johan Håkansson
