Den där depressionen har för övrigt inte släppt. Luften gick ur mig fullständigt och det beror mycket på historik.
I tio år har jag följt det svenska landslaget på mästerskap. Om det inte har varit på plats har det varit som klistrad framför streamerna. Drömmen under alla dessa år är att Sverige ska lyckas spränga den där barriären, att slå något av länderna Portugal, Italien och Frankrike och nå längre än vad man någonsin har gjort.
Så många gånger har det varit nära, men varje gång har vi misslyckats. Det har varit obegripliga missar i avgörande ögonblick, märkliga domslut, fusk – men allra mest egen oförmåga. Det som framför allt har saknats är förmågan att maxprestera när det verkligen gäller. Gång efter gång har de svenska spelarna förminskats när allt ska avgöras.
Den här gången skulle det bli annorlunda. Vi hade ett bättre lag än någonsin och alla var medvetna om att det var sista chansen med Daniel Windahl i laget. När dessutom förbundet och Vasquez hade rökt fredspipa ”för den stora sakens skull” var allt upplagt för något riktigt stort. Alla våra spelare (utom möjligtvis Albin Olsson) åkte dessutom till Qatar med bevisad bra form.
Men allt handlade om kvartsfinalen mot Italien. Det var vad tio års strävan till sist skulle mynna ut i.
Kort sagt: det fanns ingenting att skylla på den här gången.
Vi fick dessutom en lottning som var helt optimal. I och med att Förenade arabemiraten inte fick använda alla sina inköpta spanjorer fick vi en enklare väg än någonsin till kvartsfinal. Den chansen tog vi genom att slå Paraguay och det ska laget ha cred för.
Men allt handlade om kvartsfinalen mot Italien. Det var vad tio års strävan till sist skulle mynna ut i. Nu skulle barriären sprängas en gång för alla och sagan med Windahl skulle få ett perfekt och lyckligt slut.
Sverige fick dessutom matchuppställningen exakt som man ville ha den i och med att våra treor (Rutgersson och Olsson) direkt ställdes mot Italiens ruskigt bra ettor (Abbate och Montiel).
Sedan skulle festen börja. Först skulle bara Adam Axelsson och Willy Släryd besegra Patiniotis och Graziotti. Ett möte som jag gissar att svenskarna vinner ungefär fyra gånger av fem.
Första set gick också lätt. Med facit i hand kanske för lätt. Axelsson och Släryd behövde aldrig lämna trygghetsboxen för att vinna med 6-2 och i det läget är det väldigt lätt hänt att det smyger sig in en farlig känsla att det räcker att spela utan risk.
Det var precis vad som hände. I andra set spelade svenskarna extremt passivt, vilket dels gav italienarna allt de behövde för att komma in i matchen, finjustera sin taktik och faktiskt ta över spelet.
Och alla som spelar padel vet att det är extremt svårt att gå från fegspel till att helt plötsigt börja ta risker igen. Det är ungefär som ett fotbollslag som bara ägnar sig åt att försvara, men plötsligt inser att de faktiskt måste göra ett mål.
Svenskarna försökte i tredje set, de fick också ett break i ryggen, men vi kunde alla se att det var två hämmade svenskar på banan. De spelade krampaktigt och letade förgäves efter den där känslan när nervsystemet tillåter dig att spela ditt bästa spel. Särskilt Axelsson såg väldigt tagen ut av stundens allvar.
När förlusten väl kom så kom den på värsta tänkbara sätt. Svenskarna vågade inte vinna. De blev för rädda och fega och det finns ingen värre känsla än att sitta där efteråt och känna att man inte gav sig själv chansen.
Det var väldigt länge sedan Axelsson såg så blek ut på en bana och jag tror att allt helt enkelt blev för stort för honom. Han visste att det här var den stora chansen och att vara så ung och samtidigt ett lagankare är inte helt lätt att hantera. Han visste att det var helt och hållet upp till honom att ge Windahl den där drömmen att få spela Sverige till semi. När det väl blev nerver i matchen är det så oerhört lätt att det låser sig.
Varför är det vi som krampar när det faktiskt är vi som slår ur underläge? Varför lyckas motståndarna gång på gång förlösa maxprestationer och inte vi?
Jag har sett svenska landslaget förlora många viktiga matcher genom åren, men ingen har gjort så ont som den här. Jag tyckte så synd om Axelsson och Släryd. Jag tyckte ännu mer synd om Windahl och Vasquez. Jag tyckte synd om svensk padel och ta mig fan mig själv. Det var helt enkelt en förjävlig känsla.
Och det stör mig att det gång på gång är svenskar som har svårt att få ut sitt spel i avgörande lägen. Varför är det vi som krampar när det faktiskt är vi som slår ur underläge? Varför lyckas motståndarna gång på gång förlösa maxprestationer och inte vi?
Nu ska både damerna och herrarna spela om positionerna 5-8 och det är väl bra. Det innebär att en plats i nästa VM är säkrad för båda lagen, vilket innebär arbetsro. Framför allt damerna har alla chanser att skapa något nytt och starkare under den tiden. Även på herrsidan kan det hända spännande saker på två år.
Men det var inte så här eran med Daniel Windahl skulle ta slut. Inte med matcher mot Tyskland och Nederländerna om placeringar. Vi skulle ju få spela bronsmatch mot Portugal och ge ingen för alla nederlag genom åren.
Men en dag kommer den där framgången. Det är jag säker på. Kanske med ett lag som innehåller Vigge Persson, tvillingarna Johansson och andra talanger. Men den kommer och då kommer jag att sitta klistrad.
Johan Håkansson
