Albin Olsson fick ett wild card och parades ihop med den rutinerade Martin Pineiro, som i sina glans dagar var topp 20 i världen, men som sedan dess tappat en del i styrka.
På andra sidan nätet stod ett av världens mest formstarka lag: Lucas Campagnolo och Jon Sanz.
Det slutade ungefär som förväntat: 2-6, 1-6.
- Före matchen var jag kanske lite nervös, men väl på banan kände jag inte det så mycket. Däremot var jag nog lite spänd, sa Albin.
Vilket märktes tydligt i början av matchen. Olsson missade en del och motståndarna flög iväg till 3-0 utan att egentligen behöva anstränga sig.
- Det är det där klassiska. Man tror man måste göra mer med varje slag istället för att göra precis det jag brukar. Speciellt i returerna kände jag att de skulle vara perfekta, vilket ledde till flera returmissar.
Men efter ett tag kom Olsson in i spelet och bjöd faktiskt på fyra-fem riktigt svettiga vinnare, som alla följdes upp med mäktiga vrål. Något som störde Campagnolo rejält. Han blängde efter svensken och visade till sin partner att de skulle göra livet surt för Olsson.
Märkte du det på banan?
- Ja, men det skiter jag fullständigt i, säger Olsson och ler. Han får gärna vara irriterad på mig.
Känner du att du fick ut det du ville på banan?
- Nej, inte riktigt. Det känns som jag hade mer, men det är inte säkert att jag hade det. Men nu vet jag precis var nivån ligger. Mitt långsiktiga mål är ju att kunna ta mig hit på eget bevåg, utan att behöva wild cards.
Hur var det att spela med Pineiro?
- Jättekul. En riktigt fin kille. Tyvärr hann vi bara träna två gånger innan och det är inte så lätt.
Känner du att det här gav mersmak?
- Absolut. Här vill jag vara igen.
Johan Håkansson
