Svensk padel är full av spelare som gärna ökar tempot och slår hårt. De flesta kommer från tennisen. Är de dessutom duktiga är det lätt att man som motståndare hamnar i en total stress. Allt går fortare än vad man är van vid och det är då vi ofta gör det stora misstaget att vi åker med i torktumlaren.
Det vanliga är nämligen att man själv börjar spela hårdare och snabbare än man normalt brukar. Vilket faktiskt är precis tvärtom vad man borde göra.
Jag tänker osökt på den gamle pokermästaren Doyle Brunson – en legendar inom sitt gebit som hittade ett sätt att konstant vinna. Han kallade det för ”super system”. I korthet gick det ut på att han var hyperaggressiv vid bordet och på så sätt lyckades bluffa eller skrämma hem massor av små potter. Av dessa vunna marker kände han att han ibland kunde gambla, även om han visste att han hade sämst hand och oddsen emot sig.
Men – de gånger han även vann de potterna blev förtjänsten rejäl. Aggressiviteten finansierade en och annan chanstagning, kan man säga.
Var lika smart som Doyle Brunson.
Problemet för Doye Brunson var att det kom nya spelare, som var yngre och mer riskbenägna. De var helt enkelt ännu mer aggressiva. Brunson hade då kunnat välja att vara hyperaggressiv tillbaka för att slå vakt om sin image, men valde i stället att agera precis tvärtom. När han mötte den spelstilen drog han sig tillbaka, blev iskallt defensiv och bara väntade på rätt läge att skada sina vilda motståndare ordentligt.
Egentligen borde vi tänka precis på samma sätt inom padeln.
För är det något ett aggressivt och hårtslående lag tycker om är just att spelet går snabbt och att de får mycket fart att använda till sina egna slag. Det är då de är på sin absoluta hemmaplan. Det är deras trygghetszon, helt enkelt.
Som motståndare är det också så oerhört lätt att hamna där. I stressen tror man att att det är bästa sättet att stå upp, att själv öka trycken i sina slag när man väl får chansen att andas. Det kan även bli en liten tuffäktning: ”Om du skadar mig med hårda volleys så ska jag skada dig bara jag får ett läge”.
I stället är det klokaste att göra som Doyle Brunson – att gå precis i motsatt riktning. Utmaningen blir snarare att spela så långsamt som det bara går. Att i försvar möta ett sådant lag med riktigt höga lobbar och lösa droppar. Att göra allt för att det ska bli så svårt som möjligt för motståndarna att sätta den fart de vill på bollen.
Och att anfalla mot ett sådant lag följer egentligen samma princip. Annars drar du bara upp ett tempo som de behärskar bättre än du gör.
Spela dina volleys och overheads ännu långsammare än du brukar. Prioritera i stället placeringen på bollen. Det kommer att upplevas som frustrerande och faktiskt betydligt svårare att möta. Känn absolut ingen press på dig att visa att du minsann också kan dra till en bandeja eller vibora. Det vet du att du kan, men det är inte det klokaste just i den här matchen. Tänk i stället: hur långsamt kan jag slå den här bandejan – men göra den obehaglig med placering?
Försök få ner bollen djupt så att motståndarna måste släppa bollen i bakväggen, gärna ner i hörnet så att de måste involvera båda väggarna. Det drar dels ner tempot i spelet och gör det svårare för motståndarna att sätta egen fart på bollen.
Mot dessa typer av spelare är det sämsta att spela mot dem och att bli för kort i slagen. Det är då de kan skada dig mest.
På samma sätt bör du tänka precis tvärtom i ditt försvarsspel. Släpp så många bollar som det bara går i bakvägg. Låt dem få stå vid nätet och vänta och gissa. Och har du läget: skicka upp lobben så högt som takhöjden tillåter. Är takhöjden 14 meter – sikta på att lobba åtminstone tolv meter.
Är det ett lag som gärna smashar - försök att ta bort deras favoritsmash genom att röra dig smart när bollen är i luften. Att se i ögonvrån hur en motståndare börja avancera fram mot nät när man anlägger en smash kan göra de flesta osäkra.
Kort sagt: dig inte in i en sluggerfest mot en slugger.
Var smartare än så.
Johan Håkansson
