Egentligen är ju konceptet svårslaget. Europa mot Sydamerika där i princip alla världens bästa spelare finns på plats för att spela i nya konstellationer om prestige, ära och en hel del pengar.
Lägg till Båstad så ska det inte kunna misslyckas.
Så länge vädret är med oss, vill säga.
Nu var vädret bedrövligt, vilket stökade till det rejält. Tunga regnmoln svepte över Hallandsåsen och dränkte sommarpärlan i dagar.
Det var ju faktiskt vad prognoserna hade förutspått, vilket lyfter frågan varför arrangörerna hade en så dålig beredskap för det regn som föll.
På ett sätt kan jag förstå det. Prognoser har utlovat regn i Båstad många gånger de senaste veckorna men det har knappt kommit en droppe. Det är som om man slutade tro på att det verkligen kunde regna. Det är lite som att ropa varg.
Men nu kom vargen och då blev det tyvärr kaos. Jag har sällan upplevt ett så absurt väder. Strålande sol ena kvarten, svarta moln och ösregn nästa kvart. Så höll det på, timme efter timme, dag efter dag.
Är det något jag har hört de senaste tre-fyra dagarna är det mängder av förslag på hur regnavbrotten hade kunnat undvikas, eller åtminstone kortas ner rejält. Det har handlat om allt ifrån lutande presenningar som spänns upp i banan till fiffiga takanordningar som förvandlas till snygg reklam, för att sedan vecklas ut och rullas ut över banan.
Nu fungerade inte mycket. Lite lövblåsare och gigantiska presenningar gjorde inte mycket nytta.
Vi var dessutom många som stod undrande till att det aldrig fanns någon krisplan. Att det regnar några dagar i streck är ju inget direkt väderfenomen i Sverige och om man låter människor köpa biljetter så bör man ju kunna garantera spel oavsett.
Nu blev det tyvärr så att personer som hade köpt biljetter på torsdagen fick se ett drygt set – sedan fick de åka hem. Och deras biljetter var förbrukade.
Nästa punkt som förtjänar kritik är bristen på information. Publik (och media) fick knappt några besked om vad som gällde och vad som planerades när det blev uppehåll. Det dröjde ända in till lördagen innan det började komma upp bra uppdateringar på en hemsida. Självklart är det en punkt som också måste åtgärdas för framtiden.
För att den här tävlingen har en framtid är jag helt övertygad om.
Simon Vasqeuz fick ett av sitt livs bästa padelstunder när han var med om att besegra självaste Agustin Tapia och ge Europa en poäng. Foto: Johan Lilja
Många har hört av sig till Padelfeber och tyckt att spelarna visade bristande inställning och till en viss del kan jag förstå den kritiken. Men jag är ganska säker på att det hänger ihop med de ständiga regnavbrotten. Spelarna ville mycket – men det var sannerligen inte enkelt att hålla humör och motivation på topp när det var lång väntan för att sedan spela några minuter och sedan kliva av igen.
Under flera matcher satt jag bara någon meter bakom Europas bänk och jag kan därför garantera att spelarna var både tända och verkligen ville vinna. Att sedan Paquito ändå spelade direkt dåligt är en annan sak.
Nu har jag radat upp några negativa saker – men tävlingen slutfördes ändå i solsken och det krävs att jag väger upp detta med allt som verkligen var positivt.
Först och främst är konceptet kittlande och något som borde kunna utvecklas till en årlig höjdpunkt – som även kan bli en klassiker med tiden. Är bara vädret okej är Båstad en oslagbar plats för ett stort padelevent. Sedan bygger en framtida succé på att de bästa spelarna är med och att länder på väg upp också är med på ett hörn. Och att det blir rättvist hela vägen.
Att vi får se Daniel Windahl i par med JMD i en match som inte gäller så mycket höjer evenemanget. Men när det väl ska avgöras ska självklart de riktiga tungviktarna vara på banan.
Jag satt och njöt av att se engagemanget i Amerikas lag. Och jag fick lite rysningar när jag såg hur Lima, Lamperti, Tapia och gänget aktivt ville coacha Bela och Sanyo i den sista matchen. Det var som att se padelns Hall of fame samlade. Det kändes enormt stort.
Att få se Lamperti och Lima var också läckert. Eller Paquito tillsammans med Galan. Samt att se Simon Vasquez storspela och faktiskt ge Sverige en av de tre poäng som laget samlade in.
America vs Europe - ett evenemang som har en potential att spöa vilken WPT-tävling som helst i framtiden. Foto: Johan Lilja
Att Amerika skulle vinna var nog de flestas tips även på förhand. Europas lag var för tunt när Juan Lebron bestämde sig för att inte delta.
Till nästa år är jag säker på att arrangörerna har rättat till de flesta av de punkter som måste åtgäras.
Framför allt måste det finnas en alternativ spelplats i ett ”worst case scenario” där regnet bara öser ner. Om folk ska köpa biljetter och resa längre sträckor måste man veta att man får se toppadel oavsett vad.
Men när bitarna är på plats spöar den här formen vilken WPT-tävling som helst. Det är jag övertygad om.
Johan Håkansson
