Två helger i rad har jag ställt upp i tävlingar i Marbellatrakten och jag tänkte försöka delge er lite av de upplevelserna.
Den första och kanske största utmaningen är värmen. Tävlingarna tar absolut ingen siesta och det innebär att man kan få spela matcher när värmen är brutalt tryckande.
I mitt fall höll det på att sluta riktigt illa, tror jag.
Temperaturen visade modiga 35 grader i skuggan och hur varmt det var inne i burarna kan jag bara gissa. Men säkert upp emot 60 grader.
Att i en sådan masugn prestera bra padel är något helt annat än det vi är vana vid i Sverige. Att dessutom behöva spela tre matcher i rad under de förhållandena är brutalt.
Resorb och salt, visst, men det tog ändå ut sitt pris.
Jag och Alexander Apell från Stockholm lyckades ta oss till final i kategori 3 (motsvarar ungefär svensk B-klass). När den skulle spelas hade jag precis avverkat två matcher i bastuvärmen. Det fick konsekvenser.
Redan i första set mådde jag så illa att jag tvingades kräkas ett par gånger. I tredje set tappade jag orienteringsförmågan. Jag visste inte riktigt var jag befann mig och om inte motståndarna sportsligt låtit mig ta en paus vette tusan hur det hade slutat.
Liggande i gräset fick jag en liter iskallt vatten över huvudet, vilket gjorde att jag kunde slutföra matchen. Och vi krigade verkligen in i det sista – men fick ge oss med 6-4 i avgörande set.
Jag hade gärna velat veta ur varmt det var på banan i finalen. För tre år sedan uppmätte vi 59,5 grader i en av burarna i Luleå. Det var absolut inte mindre nu.
Det var för övrigt i den finalen som det spanska utbrottet kom. Det hela var mycket märkligt. Jag och Alexander hade två gånger på kort tid lyckats få deras forehandspelare på stoppvolleys. När jag lyckades en tredje gång brann det för honom. Först slog han bollen allt vad han orkade i nät (missade mig precis). Sedan tog han upp bollen och slängde den i magen på mig med galen blick.
Det blev lite tuppfäktning på banan innan allt lugnade ner sig. Senare på banketten kom han fram och bad om ursäkt. Förklarade att han fått en blackout. Även spanjorer kan bli tokiga i värmen…
Glädjande dock att jag en stund innan vunnit mixed B med Oliva Norström från Stockholm. I efterhand tror jag vi ställde upp i en nivå för lågt, för det var bara en match som vi kände att det verkligen var tufft. Men Olivia spelade väldigt bra genom hela turneringen och jag hade själv en ganska behaglig resa eftersom hon hela tiden vann sin match i matchen mot deras tjej.
Seger i mixedklass B tillsammans med Olivia Norström var ett roligt minne.
Apropå sportsligt. Jag har absolut fått uppleva motsatsen också. Spanjorer som tar till alla trix i boken och det gäller verkligen att vara med.
Ett lag försökte få oss att spela med gamla bollar (harmlöst). Värre var det med lag som spelade dumma och försökte fuska i räkningen. När man jublande vunnit en breakboll hävdade de att det var deuce, och så vidare. Frustrerande. Men det gäller att stå upp och inte ge sig. Det är något man lär sig.
I en mixedmatch försökte motståndarna dessutom byta servare (killen) vid 4-4 i första set. Även då var vi vaksamma och sade ifrån.
Oliva Norström spelade även i damklassen tillsammans med Sara Nillroth och de råkade också ut för småmygel. Tyvärr var de inte kaxiga nog att säga ifrån utan lät poäng försvinna, vilket faktiskt kan ha kostat segern i en tuff match. Tråkigt, men de lärde sig garanterat en läxa. Det gäller att räkna högt – helst på två språk.
Annars är en tävling i Spanien oerhört socialt och innehåller så mycket värme och glädje. Det underlättar ju givetvis att klubbarna oftast har restauranger där man kan hänga och följa de övriga matcherna.
Det som gladde mest var ändå prisceremonin. När alla matcher var spelade på söndag stannade en absolut majoritet av alla spelare (plus andra) kvar för att närvara. Restaurangen var helt fullsatt. Stor skillnad mot Sverige, där det oftast bara är några få kvar när det är dags för final. Något att fundera på framöver hur vi kan göra detta bättre.
Padelmässigt då? Ja, det första man lär sig är att utepadel är ett helt annat djur. Det går inte att spela lika aggressivt och med lika små marginaler som i de svenska innehallarna. Lobbarna är högre och motståndarna experter på att dra ner tempot. Då gäller det att ta på sig gnetarkepsen och verkligen vara beredd på att göra jobbet.
Sett till mitt eget spel var det absolut det mest glädjande. Delvis för att det tog en vecka att någorlunda acklimatisera sig till värmen, vilket är en förutsättning för att kunna kämpa i den brutala värmen.
Men det är också ett mindgame där du visar din motståndare att du också är bollsäker och är beredd på en tvåtimmars match om det behövs. Då går det faktiskt att få även spanjorer att förivra sig och gå för smash i fel lägen.
Jesper Eriksson från Lidköping tränar hårt när han är i Spanien.
Två veckor i Marbella är ett härligt sätt att tillbringa sommartid på. Särskilt om man är padelspelare från Sverige. Svenska spelare på alla nivåer dyker upp på klubbarna och man lär känna folk hela tiden.
På klubben Los Naranjos mötte vi ungefär 20 svenskar som på en skön nybörjarnivå styrde upp en egen turnering.
På Real Padel Club dök ett par från Lund upp som blivit totalt padelfrälsta. De hade åkt från Torremolinos för att få träna med landslagskaptenen Dani Dios och stannade sedan i flera timmar för att följa tävlingen. Nästa gång lovar jag att de anmäler sig.
Det sociala tycker jag är det allra mest underbara. Padel skapar gemenskap och det är ännu inte på så oerhört blodigt allvar.
Skönt gäng från Sverige som styrde upp en spontanturnering.
Men vill man bli en bättre padelspelare är Marbella också ett utmärkt resemål. Stockholmarna Mattias Mikulski och Tomas Gaicki har tränat seriöst klockan nio varje morgon med instruktör. Sedan har de sökt matcher mot spanjorer på kvällarna.
Det har varit häftigt att se deras utveckling. De har båda höjt sig en hel nivå.
Även toppspelaren Kim Olsson har tränat på sina svagheter i princip varje dag i några veckor. Det blir intressant att se vad det ger.
För att inte tala om den sköne krigaren Igor Novak från Helsingborg, som slitit brutalt hårt på Real Club varje dag. Jag mötte honom i turneringen så jag vet vilka framsteg han har tagit.
Spanien har av förklarliga skäl utomordentliga instruktörer. Och jag tror mig veta att de älskar att träna svenskar eftersom vi är så kunskapstörstiga.
Sammanfattningsvis: att träna padel i Spanien är helt underbart. Att tävla här är en upplevelse. Jag rekommenderar båda sakerna varmt.
Jag kommer göra det om och om igen.
Johan Håkansson
