Innan jag åkte till Portugal var min största nyfikenhet att få svar på var svensk padel står någonstans.
Vi vet att den utvecklas snabbt, men det gör den på många ställen. Hänger vi med? Gör vi rätt? Måste vi ändra väg?
I skrivande stund är gruppspelen avklarade och ni som följt med vet att damerna tog sig till kvartsfinal mot Uruguay medans de svenska herrarna missade kvartsfinalen i en stenhård grupp.
Om vi börjar med herrarna.
Alla svenska lag tog sig vidare till andra omgången i den individuella tävlingen. Men alla var där tämligen chanslösa.
I gruppspelet inledde man strålande med att slå Mexiko.
Sedan blev det tuffa förluster mot Storbritannien och Chile.
De slutsatser jag drar efter att ha sett de allra flesta matcher är denna:
Offensivt har Sverige kommit en bra bit. Vi har kraftfulla backhandspelare, som klarar att hota med tunga volleys och som kan kicka ut en smash om lobben blir för kort. Det är absolut inte där problemet ligger.
Däremot är samtliga dessa backhandspelare för svaga defensivt. Medan de själva kan behöva 10-15 overheadslag mot sina motståndare klarar motståndarna betydligt enklare av att skada svenskarna.
Andreas Pålsson, Anton Andersson, Roger Fridolf och Björn Mossberg är alla en fröjd att se när de har träffen i offensiven. Men att försvara sitt eget hörn – där krävs det många timmars nötande för att hitta rytm och säkerhet.
En annan detalj är att många länder använder djupet i banan på ett mer sofistikierat sätt. Svenskarna vill ofta trycka sina volleys djupt och hårt. Vilket blir ganska lätt att läsa och mot bra motstånd får de ofta en kontrande lobb emot sig.
De sydamerikanska länderna anfaller mer varierat. Djupa hårda volleys mixas upp med kortare lösa, allt för att dra isär motståndarlaget.
När det gäller forehandspelarna har de svenska kommit en bra bit på väg. De har blivit bättre på ”det lilla spelet”, att stå upp i volleydueller och att spela strategiskt smart. De försvarar också på ett riktigt bra sätt.
Skillnaden är bandejan. På den här nivån måste i princip alla svenska forehandspelare skaffa sig ett större hot ovanför huvudet.
Bobby Segerns bandeja är ofta lite toppad in i gallret och ger motståndarna lägen att kontra mot fötterna. Samtidigt får han ta emot stenhårda bandejas mot fötterna som studsar ett par decimeter efter bakväggen.
Det går att leta fel och söka problem, men jag ser ingen anledning till det. Jag ser det som att svensk padel är ute på en utvecklande resa och då har man kommit olika långt i olika moment.
Alla spelare måste bli mer kompletta – och då finns det bara en väg. De måste fortsätta möta den här typen av motstånd: om och om och om igen.
Jag pratade ofta med de svenska förbundskaptenerna och de nämner gång på gång ”kraft” och ”tryck” och att det kan vara den svenska modellen.
Visst, gärna det. Men problemet är att den svenska kraften och det svenska trycket inte är speciellt märkvärdigt på den här nivån. Det är inte så att de andra lagen höjer på ögonbrynen när de får se Andreas Pålssons smash. Den är snarare ganska normal.
Sverige ska fortsätta att utveckla det man är bra på, men måste samtidigt öka sin kunskap och förståelse.
Men a och o är att förbättra defensiven. Mexiko och Chile hade spelare som var lika bekväma i sitt hörn som i sin favoritfåtölj. När Pålsson, Andersson, Fridolf och Mossberg blir pressade på samma sätt kan det sluta lite hur som helst. Felprocenten är helt enkelt för hög.
Samma sak gäller en så enkel (men ack så viktig) detalj som servereturerna.
Svenska spelare slår bort returer för ofta i viktiga lägen. Det är kanske inte det sexigaste slaget att träna på, men det är sånt som gör utslag på en hel match. Minimera sina egna misstag. Öka precisionen ännu mer.
På damsidan ligger vi närmare eliten.
Men då pratar jag uteslutande om våra två bästa lag.
Billie Gajic och Antonette Andersson samt Sofia Arvidsson och Mari Andersson.
Båda paren fick äran att möta världens näst bästa lag, tvillingsystrarna Sanchez. En enorm erfarenhet och förmodligen en kick. Visst, de var siffermässigt chanslösa, men höll ändå spelet väl uppe.
Dessa två lag kan mäta sig mot många länder och var också de som såg till att Belgien besegrades och kvartsfinalen nåddes.
Gajic och Andersson spelar en fin och skolad padel och jag tror att Antonette lärt sig hur mycket som helst genom att möta skickliga forehandspelare med en helt annan repertoar än vad hon är van att möta.
Arvidsson och Andersson är ett spännande par. Det är bara att be till padelguden att båda tjejerna vill göra en rejäl satsning på padel. I så fall kan de bli enormt duktiga. Båda har ännu för mycket tennis i sig och kan lära sig hur mycket som helst om de lägger ner lite tid på det.
Bakom dem är det ett glapp ner till de övriga.
Anna Svedenhov, Ebba Stedt, Lotta Mårtensson och Sanna Andersson kämpade allt vad det orkade och ska ha beröm. Men de räcker inte riktigt till på den här nivån.
När jag skriver detta vet jag inte hur det gick i kvartsfinalen mot Uruguay, men jag skulle inte bli förvånad om Sverige är med och hotar där.
(Får precis höra att Sverige har greppet om första matchen via Billie och Antonette).
Men oavsett är det ganska fantastiskt att Sverige har ett lag i kvartsfinal och ett lag som hade ena foten inne där.
Det är inte dåligt av en nation som bara spelat seriös padel i några år.
Mer resurser till förbundet och en enad vilja att bli bättre – sedan ska nog Sverige kunna ta ytterligare kliv på den internationella scenen.
Det går dock inte att få allt på en gång. Det kommer krävas både tålamod och ett väldigt hårt arbete.
Men vi kommer dit.
