Jag har bevakat idrott i olika sammanhang i över tre decennier. Jag har upplevt idrottslig sorg och förtvivlan många gånger, jag har försökt intervjua idrottare som gråtit så hårt att det nästan påmint om en nordkoreansk begravning av ledaren.
Det gör ont att bevittna och det sitter kvar i en. I går var det Pablo Fiugeroa som grät och jag samtidigt som det var plågsamnt tycker jag att det på många sätt var en befrielse att se. Det var som om masken försvann. Den där tuffheten och coolheten som varit så förknippad med svensk elitpadel. Man ska vara cool, man ska vara häftig. Man ska ha sina sponsorer och sitt instagram och vara stjärna i den lilla ankdammen.
Men allt det där rann av i går. Det försvann ner längs Pablo Figueroas kinder och de ord han sade var de mjukaste och mest ödmjuka jag hört av en svensk elitspelare. Han pratade om sammanhållning, om att behöva varandra, att grupperingar och attityder måste upphöra. Svensk padel har utvecklats och tagit kliv, men vi är fortfarande en liten fisk i den stora dammen även om vi gärna vill lockas att tro något annat.
Allt det där har de svenska spelarna förstått – och de verkar fast besluta av att göra något åt det. De inser att för att passera Frankrike, Italien och Portugal krävs ännu hårdare satsning och då kommer spelarna behöva se varandra som vänner och kollegor, vid sidan om den naturliga konkurrens som råder på svenska spelare.
I går skrev jag att EM i Marbella har skapat ett sammansvetsat lag av ett gäng individualister och det står jag för även i dag. Det sista jag såg av herrlaget i Marbella var att de gick ihop i en sista ring med armarna om varandra och jag hörde Pablo säga: ”Är det någon som vill säga något avslutande?”.
Öppenhet och ärlighet inför varandra, in i det sista.
Jag har ju bevakat det svenska padellandslaget i fem år och därför vet jag att det inte alltid har varit så här. Det har alltid varit grupperingar – både bland killarna och tjejerna. Ibland har det varit avundsjukor och rent av destruktiv stämning, men det känns som om förbundskaptenerna Jonas Björkman och Mari Andersson har infört något nytt i landslaget nu och jag tror att det är viktigt för framtiden.
Daniel Windahl och Simon Vasquez - vilken spelare de är på väg att bli.
Summerar vi EM tycker jag att både herrlaget och damlaget får med beröm godkänt, även om slutet blev tråkigt. De slog de lag de skulle slå, men för herrarna fanns doften av något betydligt större. De var nära en silvermedalj och de var ännu närmare en bronsmedalj. Nu får de åka hem utan ädelmetall och jag tror faktiskt det kan vara bra.
Det ska inte gå för lätt. Nu vet svenska herrarna att de är där, de är så otroligt nära – och nu ska smärtan användas som bränsle. De ska minnas tårarna i Marbella när de sliter hund i hörnet och de ska ha målbilden klar: en dag ska vi spöa skiten ur de här motståndarna.
För damerna är en fjärdeplats riktigt bra – även om lotten givetvis var bästa tänkbara. Att åka till Marbella utan Sofia Arvidsson, slå Holland och knipa en plats i semifinalen är riktigt fint gjort – och viktigt. Det betyder att Sverige kommer att stiga på rankingen och att laget är klart för VM.
Om vi tittar individuellt på de svenska lagen krävs det ingen djupare analys för att slå fast att vi nu har två ”stjärnor”: Daniel Windahl och Simon Vasquez. Övriga spelare har presterat stort i stunder, men har i det stora hela haft svårare att räcka till, mycket beroende på att det varit utomhuspadel under stark sol i en jävulsk värme. Det har hämmat spelare som Johan Brunström, Viktor Stjern och Pierre Bonfré. Jag tycker att Anton Andersson och Calle Knutsson behärskade det bättre och Calle bör för resten av sitt liv bära med sig sin insats mot WPT-stjärnorna Uri Botello och Javi Ruiz.
På damsidan var det väldigt mycket som väntat. Jag tycker att Amanada Girdo har vuxit till en stor spelare som med pondus tar plats i laget och också presterar riktigt bra padel. Det är häftigt att se hur mycket som har hänt sedan EM i Portugal, då hon fick följa med på en av juniorplatserna.
Baharak Soleymani slet hårt och även om hon säkert hade hoppats att vinna fler matcher tror jag att hon mest av allt njöt av att åter få spela backhand, att kroppen blir allt starkare och att framtiden ser ljus ut. Nu kan hon spänna bågen och ta sats mot de scener där hon hör hemma.
En aggressiv Anna Åkerberg gjorde några riktigt bra matcher och visade att hon absolut vill vara med på den här nivån.
Baharak Soleymani var tillbaka i sitt backhandhörn.
Om Sofia Arvidsson varit med hade vi haft ännu en urstark backhandspelare i laget och även en möjlighet att toppa upp laget. Då hade det funnits en klar möjlighet att på allvar skaka om Frankrike.
Så den stora sammanfattningen blir att Sverige till stor del går i rätt riktning. Vi har spelare som utvecklas och om vi bara kan få fram ytterligare spelare har vi förutsättningar att ta det där jäkla klivet.
I dag är det resdag för de flesta på EM. Själv hänger jag kvar här ett dygn till och det kan behövas.
Jag orkar inte gnälla mer över hur uselt det här arrangemanget har varit. Ni vet redan om det. Vi låter det vara så. Jag kan också tycka att det är märkligt att det går utmärkt att intervjua och prata med alla andra landslag precis när som helst, inklusive Paquito och gänget, men just när det gäller det svenska laget finns ett helt regelverk för när man får kontakta spelare och så vidare.
Det gör det inte direkt roligare. Bara krångligare.
