Gamle Bela hade ju så lätt kunnat ge upp. Ingen hade klandrat honom. Han hade kunnat luta sig tillbaka med vetskapen att han är den störste padelspelare som någonsin funnits, men att tåget nu har gått. Det är en ny tid, ett nytt spel – en padel som styrs av ungdomar och där har inte en 41-årig gubbe något att hämta.
Han hade kunnat, alltså.
Men han gjorde inte.
För Fernando Belasteguin bär ju på något unikt, något som gjorde honom till världsetta i 16 år i rad. Kalla det gärna för en besatthet att vara bäst. Ett hat mot att inte vara det.
Bela har slagits mot skador, ålderskrämpor och ett misslyckat försök att rädda slutet på karriären genom att konvertera till forehandspelare.
Återstod bara en sak: att träna ännu hårdare, förmodligen hårdare än någon annan, för att bli snabbare, starkare, slå hårdare – allt för att kunna matcha den padel som skapats.
Trots att tvivlarna dramatiskt har ökat i antal för varje tveksam insats har han bitit ihop, han har sprungit likt Rocky på stränderna i Barcelona, han har lagt på sig muskler och ökat trycket i alla slag.
Nu stod han där på den allra största scenen och delade den med de tre spelare som tillsammans tar sporten in i framtiden. Och han var verkligen där. I spelets alla moment. Långa stunder var han till och med bäst av dem alla.
Det är en otrolig prestation. Snudd på övermänsklig. Det är ungefär som om Björn Borg hade orkat och kunnat förnya sitt spel för att matcha André Agassi. För den padel som Ale Galan och Juan Lebron presterar har inte många likheter med den padel Bela behärskade till fullo och dominerade för 5-10 år sedan.
Att Bela och Agustin Tapia fick avsluta sin resa med att vinna Mastersslutspelet gläder mig så mycket. Främst för att hela satsningen var så poetisk.
Mästaren kramade om sin elev och berättade senare om att det är ett far-och-son-förhållande de haft och att slutet blev vackrast tänkbara. Nu går Agustin Tapia och Fernando Belasteguin skilda vägar.
Den gamle argentinska mästaren tog sig an den största talang landet sett sedan Mästaren själv var ung. Deras resa tillsammans har inte varit problemfri. Det har skavt och gnisslats. Det har till och med luktat separation.
Men projektet räddades av att Tapia tog på sig att bli forehandspelare och ju längre säsongen gått har han funnit en allt större glädje i det. Kanske har han triggats av att få mäta sig med Juan Lebron. Att få visa att hans talang räcker till att bli bäst även i den positionen.
Och när han nu säger farväl till Bela för att till nästa säsong återgå till backhandsidan i par med Pablo Lima är det precis vad han har bevisat. Tapia matchar i dag Lebron fullt ut – om han rent av inte överglänser honon.
Tillsammans nådde de denna turnering exakt den höjd som många av oss trodde på när de parade ihop, men som de inte har förmått tidigare. De blev en perfekt maskin med alla komponenter – erfarenhet, taktik, styrka, snabbhet, kraft, lagspel, teknik – som till sist bröt ner det par som gjort slarvsylta av det mesta den här säsongen.
Lebron och Galan provade i desperation att byta positon i andra set och jag tror att det var första gången den här säsongen det hände. Det berodde till största del på att Galan inte klarade av ”Den Gamle” i diagonalen. Lebron trodde att han skulle ha en bättre chans. Det blev bättre och de ska ha all heder av att de tog andra set till tiebreak. Ett tiebreak som måste vara ett av de bästa och mest dramatiska i historien, ett tiebreak där alla spelare pressades till sitt absoluta max.
Men väl där var det Bela som var den allra största giganten med en rad helt avgörande vinnare.
Slutligen: jag kan inte känna något annat än sorg över att Bela och Tapia väljer att inte fortsätta tillsammans. Det är ett lag som vunnit hjärtan över hela världen. Visst, jag förstår varför. Och på sätt och vis kan det ju inte bli vackrare än att projektet fick sluta precis så här.
21-årige Agustin Tapia föll ihop och i tårar och fick uppleva sin största stund som padelspelare.
Och baske mig – det fick Fernando Belasteguin också göra.
Ett annat kapitel som fick ett lyckligt slut var samarbetet mellan Gemma Triay och Lucia Sainz. Paret har varit bäst under året och var också bäst även i Masters.
Segern i finalen över Ale Salazar och Ari Sanchez var helt odiskutabel.
Nu går även det paret skilda vägar nästa år. Världens dominant, Gemma Triay, tar sin finalmotståndare Salazar i hand och ger sig ut på en ny resa.
Johan Håkansson
