Hösten 2021 skrev jag mitt senaste inlägg under rubriken att hösten hade kommit till Padelsverige. Och vad rätt jag hade. Nu är det vår 2023 och mycket har hänt, både i mitt liv och i padeln.
Jag separerade vid julen 2021 och det blev ett stort slag för mig privat så jag har inte haft motivationen att blogga och inte haft någon fantasi om vad jag ska skriva om. Livet slogs över ändan och ett något nytt skulle födas ur allt detta. Jag försökte hitta något positivt i allt det här och det skulle bli att spela sjukt mycket padel när jag inte hade barnen. Kroppen mådde skit så det var svårt att prestera på banan men det var skönt att kunna tänka på något annat för en gångs skull.
Glädjen blev dock kortvarig. En kall, mörk januarikväll skulle det liras. Det var bra kvalité på mina medspelare så detta skulle bli en rolig kväll. I första set när jag ska snurra i hörnet knakade det till i vänster knä. Aj då, tänkte jag men fortsatte ändå spela. I andra set gjorde jag en patenterad hoppsmash och då tryckte jag ifrån med vänsterfoten knakade det till en gång till. Aj då. Fortsatte ändå för man vill ju inte svika sina medspelare. Senare i samma set kom en boll djupt ner i bakvägg och jag böjde knäna och skulle hämta upp bollen. Då vek sig benet efter ett tredje knak och knäet svullnade upp rejält.
Inte nog med att jag skulle separera, flytta ifrån huset jag har byggt och ha mina barn varannan vecka framöver så kunde jag inte göra det jag älskar att göra allra mest, spela padel.
Jag hade dessutom en padelresa bokad i maj i Spanien som jag kände var i farozonen.
Så fort jag kom hem på kvällen ringdet jag plåsterpappan för att höra vad det kunde vara. Jag ringde min vän och sjukgymnast Dacke som sa att hon skulle komma förbi på morgonen. Det kunde vara korsband eller menisk. Direkt började jag gå på behandling hos Dacke och efter ett tag blev det bättre. En magnetröntgen visade att det inte var korsbandet men en liten skada på menisken. Jag skaffade mig ett knäskydd och kunde redan i mars börja känna på att lira igen. Plötsligt kändes allt bra och det gick att köra utan knäskydd.
Padelresan var räddad.
Maj kom och resan till Torre Del Mar blev av. Resan var faktiskt bokad innan pandemin men nu kunde vi äntligen resa. Och vilken resa det blev. Så underbart att bara kunna tänka på sig själv och bara njuta. Padelbanorna låg 150 meter från hotellet och havet några hundra meter bort. Vi spelade sjukt mycket padel, mycket vätska gick åt och även grym mat. Jag kände några på resan men långt ifrån alla, men vilket gäng som åkte. Här var det mycket träning med olika spanska tränare och summa summarum är jag fortsatt har en del att lära och inte gör många rätt. Vi hade otroliga dagar därnere och snart är det dags igen. Åker till samma ställe och många från fjolåret ska med.
Efter drillningen i Spanien kändes det som att man skulle bli svårslagen utomhus - men icke. Spelade dock ganska mycket ute och det är väldigt roligt.
Nu har jag börjat att landa i mitt nya liv och trivs bra i mitt nya boende samt att barnen trivs här. Mitt padelspelande har inte blivit bättre av detta. Jag väljer att bara spela när jag inte har barnen så det blir inte någon riktig kontinuitet då det bara spelas varannan vecka. Stor skillnad från när jag spelade några gånger i veckan. Lite av padelgnistan har falnat när man känner sig sämre än vad man borde vara, men det är fortfarande väldigt roligt.
Här i Västervik är det väl som på många andra ställen. Padelhallen har tappat mycket av det tryck som fanns tidigare. Den lokala hallen ägs av WAP och inget har gjorts sedan de köpte den och nu finns inte heller kvar den personal som jobbat där en längre tid. Vår stad har inte haft den expansion som många andra städer haft med hallar men man märker att det inte alls är som förut. Nu får man kämpa för att få till en boll.
Slutligen måste jag får rikta ett stort tack till mina padelvänner Wiström, Dacke, Loobas och Löthman som hjälpte mig oerhört när livet var som jobbigast. Genom padeln träffar man verkligen underbara personer. Ha det så bra i buren! Det ska jag ha!
/Pappan
