Att träna regelbundet och med andra spelare som jag vet lär sig exakt samma som mig underlättar när vi sen spelar tillsammans utanför träningen. Det har gett mig en trygghet i mitt spel då jag vågar lita på att min partner gör vad vi lärt oss. I pågående spel innebär det att jag inte behöver slösa energi på vad min partner ska göra för det vet jag redan. För mig har det blivit en riktig ”aha” upplevelse att känna att vi tänker lika och jag känner mig mycket säkrare på det taktiska i spelet nu än innan jag började träna regelbundet.
Men som många redan vet är jag ju född utan någon som helst bollkänsla i kroppen och hur mycket jag än tränar kan jag inte lära mig den där känslan. Det är synd men jag har accepterat den lott jag fått och gör vad jag kan för att förvalta de styrkor jag trots allt har. Ett års träning har gett mig en bättre förståelse för HUR bollen beter sig men lik förbannat så står jag där ibland som en idiot och kan inte begripa åt vilket håll jag ska springa när bollen går i bakvägg och sen studsar ut. Jag kan inte se det och det irriterar mig nästan mer idag än vad det gjorde i början för då kunde jag skylla på att jag inte lärt mig än. Att jag var ny och att jag bara behövde träna mer. Men idag har jag spelat så pass länge och kört så mycket träning att jag borde förstå. Men nej, där går gränsen och jag vill skylla på mina tränare. Jag vill ryta till och skälla på dem för att de inte når fram! Jag lägger massvis med pengar på träning som jag förväntar mig ska ge resultat. Är det då för mycket begärt att få lära sig åt vilket håll jag ska springa när bollen kommer ut från väggen? Nej, jag tycker inte det!
MEN här har vi ett klockrent bevis på att allt går inte att köpa för pengar!!! Jag har världens bästa tränare (🥰) som verkligen ser mig och lägger ner energi och tid på mig. Många gånger mer tid och framförallt tålamod än vad jag ibland förtjänar men det gör de för att de är genuint intresserade av att se mig utvecklas. När Yanguas säger att jag är bra i försvaret och att jag blivit lite bättre idag än vad jag var igår kan jag leva på det i flera dagar. Eller när jag lyckas fiska upp en sjukt låg boll efter bakvägg och Jonas står vid sidan och berömmer känns det riktigt bra. Speciellt när jag vet att Jonas för ca 3 år sedan tränade mig på en nivå som hade platsat i ”hopp och lek” gruppen med de små barnen på lördagarnas barnträning. Det är fakta som jag är fullt medveten om så med det i bakhuvudet kan jag på min egen fråga från början om jag blivit en bättre padelspelare stolt svara - JA!
Så med detta sagt, våga anmäl dig till en kurs/träning oavsett vilken nivå du befinner dig på just nu. Kan du bara bli lite bättre idag än vad du var igår så går det åt rätt håll.
Man behöver inte alltid vara bäst, det räcker många gånger långt att bara vara bra. Att acceptera den känslan och vila tryggt i att ”jag är bra” kommer göra gott för många av oss ”vanliga” motionärer. Jag tror att vi ibland glömmer bort varför vi egentligen spelar padel. Så länge du inte är elitsatsande utan verkligen bara spelar för att det är skoj måste du påminna dig själv ibland om att faktiskt våga ha just det också, skoj! Sen är det ju alltid lite roligare när man känner att man lär sig nytt och att man behärskar nya situationer på banan men det är ju just därför du ska träna. För att få uppleva dessa ”aha” stunder och för att få möjligheten att fortsätta att spela och ha roligt.
Vi ses på banan 🎾
//Anna
