Visst minns ni World Padel Tour, den där touren som ägdes av en spansk familj och som dominerade världspadeln i tio år?
Nej, den var absolut inte perfekt, men den blev bättre för varje år och framför allt var den förankrad i verkligheten. Expansionen och internationaliseringen skedde försiktigt och i takt med att touren kände att länder var mogna.
Men spelarna kände sig missnöjda - rent av utnyttjade.
Och när en man från Qatar, omgiven av mutrykten, började vifta med bling-bling blev spelarna så till sig av upphetsning att de beslutade sig för att bryta ingångna avtal och skjuta WPT i sank. I täten gick spelare som Fernando Belasteguin och Ale Galan.
I täten gick spelare som Fernando Belasteguin och Ale Galan.
Jag vet inte vad spelarna blev lovade eller förväntade sig men det verkar som att de nu efter ett drygt år av Premier Padel insett att gräset inte var så jäkla grönt på andra sidan. Snarare bajsbrunt.
Premier Padel skulle globalisera sporten, men i takt med alla dessa utomhusturneringar inför tomma läktare i ”tillväxtländer” som Saudiarabien och Venezuela tror jag vi är många som undrat vad det är för pengar som strömmat in och innerligt saknat World Padel Tour.
Kanske har spelarna också börjat göra det – trots alla brister.
Nu befinner sig alltså hela världseliten på herrsidan i en vild strejk och den extrema stridsåtgärden har benämnts som det största hotet någonsin mot professionell padel. Och så är det förmodligen. Spelarnas bojktotter hotar inte bara världstouren, den hotar sportens ambitioner att bli olympisk och den riskerar att sätta en clownstämpel över hela sporten för lång tid.
Den här vilda strejken är inte ledd av spelarfacket PPA. Det är en spontan historia som ingen verkar leda.
För att gå så långt tänker man att spelarna borde ha extremt starka skäl.
Men nu kommer det mest konstiga. Den här vilda strejken är inte ledd av spelarfacket PPA. Det är en spontan historia som ingen verkar leda, där inga har tagit på sig rollerna att tydligt kommunicera med alla oss som älskar sporten vad i helvete det är som pågår.
Allt vi fått är diverse mummel om brutna löften från FIP och Premier Padel, försämrade villkor och att man känner sig förbisedda.
Exakt vilka löften är det som är svikna? Hur gavs dessa löften? Av vem?
Inget som förts fram känns i närheten av så tungt att det ska generera denna massiva bojkott som kan döda proffspadeln som vi känner till den.
Jag känner inte att spelarna har ett särskilt starkt ”case” och när man läser på sociala medier verkar de inte som att de har något folkligt stöd heller. I Spanien är det många padelälskare som ser på spelarna som morallösa som girigt sålde sig till Qatar och bling-bling.
Om jag har förstått det hela rätt (vilket inte är helt enkelt) så är det framför allt tre saker som upprört spelarna:
1) FIP och Premier Padels beslut att minska antalet spelare, både i huvudturneringarna och i kvalet.
2) Beslutet att ändra rankingsystemet, vilket ger mer poäng i FIP-tävlingar och färre på Premier Padel.
3) Allmänt försämrade villkor med slitsamt spelschema, med många dyra flygresor från kontinent till kontinent.
Hur många bilder vi än får se på shejken Nasser Al-Khelaifi och den ständigt smilande FIP-presidenten Luigi Carraro så är Premier Padel ingen kassako.
Visst fasen har spelarna poänger. Men det har faktiskt FIP och Premier Padel också.
Hur många bilder vi än får se på shejken Nasser Al-Khelaifi och den ständigt smilande FIP-presidenten Luigi Carraro så är Premier Padel ingen kassako. Väldigt få lokala arrangörer har fått sina tävlingar att gå ihop. Många har gjort miljonförluster och en betydande kostnad är just att de ska stå för hotellrum och annan service för alla spelare.
Att Sverige arrangerade WPT men har avstått Premier Padel är ingen slump. Arrangörerna har helt enkelt insett att det är en usel affär.
Att spelarantalet nu minskas bör ses som ett försök att få tävlingarna att gå runt – vilket är en förutsättning för att touren ska bli långvarig.
När det gäller poängsystemet tror jag inte att spelarna har något stöd alls. Tvärtom var vi många som ansåg att det var nödvändigt, för att Premier Padel inte ska bli en skyddad verkstad, där det i princip är omöjligt att slå sig in underifrån.
Kanske ångrar sig många spelare nu när de inser att verkligheten med Premier Padel inte blev så mycket bättre än den var under WPT:s era. Förmodligen.
Jag har väldigt svårt att se att spelarna ska vinna den här striden. Premier Padel och FIP har varit tydliga med att de inte tänker låta sig hållas som gisslan. De tänker sätta hårt mot hårt. De hänvisar till kontrakt och hotar med juridik och kräver rättning i ledet.
Vi får väl se hur det här slutar.
Men oavsett hur det går så är det en sak som har stört mig. Och det är att de strejkande spelarna nu försöker utmåla Vasquez, Rutgersson och alla andra som ändå valt att spela både FIP och Premier Padel som strejkbrytare, råttor som sviker och utnyttjar situationen.
Jag tycker det är patetiskt.
Om nu de vilt strejkande proffsen verkligen ville att samtliga professionella padelspelare i hela världen lojalt skulle sluta upp borde de ha börjat med att väldigt tydligt förklara vad de gör och framför allt varför. Men den här strejken är inte ens styrd av spelarfacket PPA och kommunikationen till spelare utanför Premier Padel-bubblan har varit i princip obefintlig.
Därför tycker jag att svenskarna och alla andra som valt att spela P2 i Gijon och Cancun, eller andra FIP-tävlingar ska ha rent samvete.
Dessutom undrar jag hur enig den här strejkande spelargruppen egentligen har varit.
När tunga namn skriver i gruppchatten och kräver uppslutning är det nog svårt för yngre att stå emot grupptrycket.
Johan Håkansson
