Eftersom den här krönikan mest kommer att handla om en viss 19-åring från Smålandsstenar vill jag ändå börja med att hylla Simon Vasquez.
För det riktigt häftiga var ju att det var ett helsvenskt lag som i brutalt tuffa förhållanden pressade ett av världens bästa par. Vasquez gjorde en av sin karriärs bästa matcher när han fick beträda den allra största scenen och det tror jag var ett enormt lyft för honom.
Vasquez har haft en brutalt tuff säsong där de smärtsamma förlusterna avlöst varandra och om han började få tvivel på att han rörde sig framåt så var det är exakt vad han behövde för framtida inspiration.
Nu över till Adam Axelsson.
För en stor del av padelpubliken var Axelssons möte med Paquito och Cardona deras allra första bekantskap med den långe svensken.
Och jag tror alla blev helt bedårade av vad de fick se.
Vi svenskar var ju såklart omåttligt stolta, men för världen var det ju sak samma om det var en svensk, finne, holländare, belgare eller fransos som stod där.
Vad argentinare och spanjorer såg var en lovande 19-åring från ett nytt padelland som höll på att driva självaste Paquito till vansinne. Och han gjorde det med att kunna hela padelspelet. Bra lobbar, perfekta droppar, volleydueller, tunga smashar, stoppvolleys och spelsinne.
Dessuotm var det ju Adam Axelsson som slog matchens absolut coolaste poäng. Såna där som klipps ut och får enorm spridning på sociala medier.
Jag tänker främst på poängen då Paquito smashar, Axelsson hoppar vid nät och lyckas styra bollen ut genom dörren. Paquito jagar efter, viftar in en backhandsnärt genom dörren, som Axelsson styr in – bakom ryggen.
Men jag tänker också på när Paquitos smash blev misslyckad och Axelsson hade kunnat kontra ut den enkelt med en backhandknack ut ur buren. I stället valde han att böja kroppen likt en pilbåge och knacka bollen in i nätet.
Ett konstslag – som han han alltså väljer att göra i första gamet i avgörande set.
Det är sånt där som Tapia kan göra. Och kanske några till. Men att en 19-årig svensk gör det mot Paquito är såklart häpnadsväckande kaxigt och kyligt.
Det är precis sånt som gör padel sexigt.
Jag har sett hur spanjorer nu diskuterat Axelsson på Instagram och de fascineras av både hans längd och hans märkliga racket – men är framför allt imponerade av den padel han spelar.
Och vem är inte det.
Adam Axelsson är en kronjuvel och vi har sett potentialen ända sedan han kom fram. Sedan dess har det svajat lite upp och ner och gör så fortfarande – men nu vet han vad han kan och med rätt utveckling och rätt styrning finns det inget som säger att han inte kan bli Sveriges första världsspelare.
Och nu över till vad det innebär. För det är ju inte bara Axelsson. I dag består svensk herrpadel av ett helt landslag med bra padelspelare. De har växeldragit varandra till nya nivåer och gissa om övriga spelare fick sig en boost av att se vad Axelsson och Vasquez gjorde i Acapulco.
Det gäller förresten inte bara svenskarna. Varenda lovande spelare i Nederländerna, Danmark och alla andra länder som är på gång insåg att det inte är en naturlag att man måste komma från Spanien eller Argentina för att kunna spela världspadel.
På kort sikt innebar segern för Axelsson att han drog in 120 FIP-poäng (90 + 30 bonuspoäng för att vinna kvalet), vilket faktiskt är mer än han samlat ihop totalt tidigare (92). Det betyder att han så fort listan uppgraderats har 212 poäng, vilket skickar upp honom till kring 160 på världsrankingen, men framför allt ökar hans chanser radikalt att få spela Premier Padel nästa säsong.
I det sammanhanget är det såklart extra bittert att svenskarna inte vann i går. Särskilt med tanke på att Paquito och Cardona nu dragit sig ur turneringen (enligt uppgifter beror det på att något hänt Paquitos mamma – men det kan såklart även bero på att de vägrar spela mer i värmen). Om Paquito valt att avbryta matchen hade svenskarna fått totalt 240 poäng var (180 för åttondel, 30 för kvalvinst och 30 som bonus för att ha slagit ut ett topp 8-lag).
Dessutom hade de absolut kunnat ta sig till kvartsfinal eftersom de i åttondelen fått möta Pincho Fernandez och Jose Jimenez.
Men det är ingen mening med att nu vara bitter över detta. För det andra överskuggar ju.
Adam Axelssons genombrott var monumentalt – och vilka följder det får återstår att se.
Johan Håkansson
