Ni minns säkert finalen i Chile, den kaotiska, där Ale Galan och Juan Lebron efteråt fick löpa gatlopp på sociala medier eftersom de faktiskt försökte stjäla en match som de redan hade förlorat.
Det var sannerligen inte vackert och något de båda lär få lida för, men där fanns det faktiskt en del förmildrande omständigheter, som en domare som faktiskt såg och dömde fel.
Det Alex Ruiz gjorde i Bryssel var i min värld betydligt värre. Eller betydligt lägre, om ni så vill.
Så vad var det då som hände?
Ruiz och hans nya partner Juan Tello ställdes i kvartsfinalen mot det nykomponerade och oj så spännande laget Momo Gonzalez och Sanyo Gutierrez. Att Momo och Alex Ruiz tidigare var partners är ändå värt att nämna i sammanhanget, eftersom det knappast får Ruiz att framstå i bättre dager.
Vid ställningen 6-1, 5-4 och golden point var Gonzalez och Gutierrez framme vid matchboll. Sanyo pressar Ruiz stenhårt ner i hörnet med en vibora följt av en volley. Ruiz lyckas rädda den liggandes och ramlar sedan omkull. Sanyo har bara en enkel knack ut ur buren kvar.
Där är matchen slut. Sanyo har fullföljt ett konstverk, en av sina bästa matcher på många år. Spelarna ska egentligen bara tacka för matchen och sedan lämna planen.
Nejdå, sittandes på banan har Ruiz upptäckt att han minsann har tappat sin klocka i samband med sin sista vurpa på ändan. Han sträcker fort upp armen för att påpeka detta för domaren. Partnern Tello hör detta och ber också om att få uppmärksamma domaren.
Vi pausar där ett ögonblick och ställer ett par frågor.
Hade Ruiz märkt att klockan lossnat från handleden innan Sanyos kick var ute ur buren? Svar nej.
Var klockan något som påverkade spelet på något sätt? Absolut inte.
Jag är en stor vän av tekniken som hjälper domarna att döma bollar som är omöjliga att se för blotta ögat, men aldrig trodde jag att man skulle göra en reprisgranskning för att avgöra EXAKT när en klocka lämnade en handled. Det visade sig att klockjäveln hade lämnat handleden ungefär när Sanyos sista avgörande slag tog i backen – men ännu inte hunnit ut ur buren.
Det var patetiskt att se och Alex Ruiz förvandlades i denna stund från en idrottsman till en clown.
Allt vi har fått lära oss om att padel är en gentlemannasport kan vi ju faktiskt bara glömma. Är spelare beredda att så desperat hugga tag i så sunkiga livlinor måste vi nog vara beredda på precis allt i fortsättningen.
Som tur var kunde ändå Sanyo och Momo vinna setet i tiebreak och därmed matchen. Om dramat med klockan hade gjort att Ruiz och Tello vunnit hade jag mått direkt illa.
Just nu sitter jag mest och känner förakt, dessutom känner jag att reglerna helt enkelt måste ses över.
Dels undrar jag om precis allt man kan tappa på en bana ska bedömas lika. En boll kan ramla ur fickan. Men om en spelare tappar glasögon eller i detta fall en klocka – har hen inte enbart sig själv att skylla då?
Dessutom måste domaren kunna göra en bedömning om det tappade föremålet kommer i samband med ett avgörande slag.
Med tanke på att spelarna i dag verkar vara beredda att gå precis hur långt som helst för att vinna kan man ju tänka sig att spelare har lite prylar i fickan. Och precis när motståndarna ska avgöra en enkel smash ”råkar” något trilla ur.
Javisst, jag överdriver förhoppningsvis – men efter Ruiz pinsamhet är jag nästan beredd att tro att även sådant skulle vara möjligt.
Nu känner jag mest en sorg över att en av herrspelarna som jag trodde var en av de finaste visade sig vara något helt annat.
Och om någon nu vill driva tesen att Alex Ruiz bara följde reglerna så får ni väl göra det. Men man har faktiskt en skam i kroppen.
Johan Håkansson
