Om man vill hylla Fernando Belasteguin är problemet snarast var man ska börja. Det finns så mycket han gjort, så mycket han kan och uppenbarligen har han kvar en hel del att göra, sin ålder till trots.
Men det finns en sida av honom som jag gärna vill lyfta fram lite extra: hans förmåga att alltid lyfta sina medspelare.
Fernando Belasteguin har dels en otrolig förmåga att kunna anpassa sig till sin partner. Självklart vet han vad han allra helst vill ha, men om han inte kan få en hårtslående vänsterhänt så löser han det ändå.
Men framför allt har han den psykologiska förmågan att alltid få sina partners att växa och prestera i paritet med höjden av sin förmåga.
Han har gjort det med i princip alla han har spelat med: JMD, Willy Lahoz (nästan det bästa exemplet), Pablo Lima, Agustin Tapia och Arturo Coello. Egentligen gäller det även Sanyo Gutierrez – även om han är ett lite knepigt specialfall.
För några veckor sedan lyfte Bela luren och ringde till Mike Yanguas och frågade om han ville bli Mästarens nya partner.
I det läget var Yanguas ingen vidare bra padelspelare. Hans självförtroende var borta och han hade hattat runt i olika konstellationer och helt enkelt hamnat fel i sin karriär. Han såg inte ens ut att ha roligt på banan.
Ett par tävlingar ihop med Bela är Yanguas som en helt annan person. Det lyser om honom igen, både av lust och av självförtroende. Han spelar en fantastisk padel och det är uppenbart att Bela har hittat vägen in i Yanguas psyke och börjat fylla det med glädje och mod. Bara att se Yanguas ögon i samband med segerkramen efter att matchbollen var vunnen i den dramatiska semifinalen mot Javi Garrido och Jon Sanz sa det mesta.
Och orden han sa bara styrkte det: ”Det här är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv”.
Att alltid kunna lyfta sina partners är en enorm förmåga och en viktig styrka inom padeln. Det finns exempel på motsatsen, spelare som lätt drar ner sina partners och kväver dem med krav. Ett par snabba namn ur minnet är Paquito Navarro och Marta Marrero, men det finns betydligt fler.
Minns bara vad som hände med konstnären Paula Josemaria bredvid Marrero. Till sist kunde hon knappt slå in en boll. Men bredvid Ariana Sanchez, som delar Belas förmåga, har hon växt och växt och växt och återfann sin glädje och sitt spel.
Jag är så glad för Mike Yanguas skull, att han får den här chansen och att han tillåts att flyga igen. Han sitter just nu i den finaste av skolbänkar och lär sig det taktiska, det mentala – allt det där som padel egentligen handlar om. Det är ingen slump att Bela och Yanugas redan vid ett par tillfällen vänt 0-1 i set i Danish Padel Open. Det är sånt Bela har sysslat med i hela sin karriär och nu får Yanguas lära sig exakt varför det sker.
Nej, jag är absolut inte säker på att han och Bela kommer att vinna någon titel, men jag är helt övertygad om att Bela stadigt gör Yanguas till en bättre spelare. Resan har bara börjat och den dagen samarbetet är över har Mästaren, den störste, fostrat ännu en stor talang till en färdig världsstjärna.
Johan Håkansson
