Jodå, det var stundtals gåshud även för en ärrad redaktör. När stämningen var som allra bäst kändes det som en sån där Davis Cup-match på 80-talet då publiken stampade i golvet och lyfte Edberg, Wilander och gänget till den ena bragden efter den andra.
Och visst tusan lyfte publiken i Globen Daniel Windahl och Simon Vasquez, trots att vi kanske bara var drygt 1 000 på plats i den stora arenan.
Efter ett lite tveksamt första game var det sedan att åka med i svenskarnas padelshow.
Vasquez såg så där oförskämt pigg och vass ut igen. Hans vibora och volley skadade gång på gång. Och Windahl bara fortsätter att visa sin klass.
Vid 2-2 var det just Vasquez brutala viboras som banade vägen för matchens första break. Svenskarna vann tre golden points i rad och var plötsligt uppe i en 5-2-ledning som landade i setvinst med 6-3.
Vad som var så härligt var att se den där elektriska energin dem emellan, något som jag tror att båda har saknat. Det var knutna nävar och två svenskar som lyfte varandra till väldigt höga höjder.
I andra set kom reaktionen omedelbart då svenskarna blev breakade omgående. Men vid 0-2 kunde Vasquez och Windahl lyfta upp spelet igen och hålla siffrorna jämna fram till underläge 4-5, där de pressade spanjorerna stenhårt men tvingades släppa setet då en fejksmash från Vasquez fastnade i nätkanten.
Men det var först i tredje set som det kändes som att svenskarna verkligen gick ner sig. Misstagen blev fler och även kostsamma. Vilket inte var ologiskt. Det är svårt att maxprestera en hel match utan några dippar. Dessutom hade de marginaler emot sig. På golden point vid 0-2 krävdes videogranskning för att avgöra att poängen var spansk.
Där någonstans dog hoppet ganska rejält. Särskilt när det såg ut som om Vasquez hade rejält ont i tredje set. Så ont att han inte ens kunde gå på nät. Han fick även behandling för kramp i låren. Vasquez har ju precis kommit tillbaka efter en höftskada och det kan mycket väl ha spelat in.
Men trots förlusten tycker jag att det här på så många sätt var en seger.
Jag har följt svensk elitpadel sedan 2016 och fått vara med om de flesta riktigt stora ögonblicken. Det här var definitivt ett av dem.
Det här var ett helsvenskt par i självaste nationalarenan. Och det lag de var nära att besegra var Jorge Ruiz och Salvador Oria - två klasspelare som nått kvartsfinaler på WPT och som tvingades plocka fram allt vad de hade för att kunna vinna.
Det var också underbart att få se Windahl och Vasquez tillsammans igen. Då har de en tendens att spela riktigt bra.
Ni kanske minns att de gick helt obesegrade genom EM förra sommaren, med vinster över både Frankrikes och Italiens bästa lag.
Men det här var på ytterligare en nivå upp.
Nu är de garanterat brutalt besvikna. Det kommer att ta ett tag att smälta det här - men snart vankas det ett VM-kval och då kommer de med all sannolikhet att stå där igen, sida vid sida.
Johan Håkansson
