Varje gång världsettorna Juan Lebron och Ale Galan ställs mot Agustin Tapia och Sanyo Gutierrez finns förutsättningar för att ren magi ska uppstå. Det är fyra spelare som i princip kan göra vad som helst med en boll. Om alla fyra har vaknat på rätt sida vet man att det blir underhållning på en nivå som vi väldigt sällan får uppleva.
I dag var en sådan dag. Det var en batalj, ett riktigt mästarmöte, som innehöll precis allt och faktiskt ännu mer än så.
Nästan hela matchen igenom var spelet så avancerat och så svårt att man som padelälskare satt och häpnade. De låg så mycket längre fram i både tanke och handling än vad som är normalt, helt enkelt för att det krävs för att skada laget på andra sidan.
Visst, det tog ett set innan Tapia och Sanyo hade vaknat på allvar – men det vi sedan fick uppleva slår nog allt jag tidigare sett på en padelbana. Jag vet att det egentligen är omöjligt att skriva så, för hur jämför man, men jag kan ändå inte låta bli.
Det fanns en rad dueller som på bara en enda poäng innehöll så många slag som samtliga var perfekt utförda med maximal svårighetsgrad. Det var som om bara det allra mest briljanta var gott nog.
Bara Tapia hade ensam några av de mest spektakulära slag som sporten någonsin skådat.
Till allt detta padelgodis med extra allt måste vi dessutom lägga till dramatiken. I andra set hade Lebron och Galan matchboll, som de missade. Och då måste vi komma ihåg mötet senast i Wien där världsettorna förlorade efter att just ha tappat en matchboll.
Nu såg det ut att bli samma visa igen. På den vunna setbollen senare råkade dessutom Galan trampa snett i sin iver att nå en smash, vilket knappast var ett optimalt mentalt läge inför avgörande set.
Avgörande setet, ja.
Herre min skapare. Det var många ansikten vi fick se och frågan är om inte den här segern måste tillägnas Lebron och Galans coach Mariano Amat. Han ser ut som en lugn och trygg gymnasielärare och han fick använda alla sina trix i boken för att nå fram till framför allt Lebrons inre demoner och tala dem till rätta.
Vid underläge 0-4 var egentligen matchen över. Lebron var så dålig, Galan uppgiven och på andra sidan nät gick Sanyo och myste i vetskapen om att slaget var vunnet.
Men då reste sig världsettorna på ett sätt jag inte trodde de hade i sig. De ändrade taktik och spelade droppar så ofta de kunde. Och det förstår vi nog alla vilken nivå det måste vara på det spelet för att kunna skada världens kanske två mest begåvade spelare. Men bollarna smet över nätkanten gång på gång och störde rytmen för Sanyo och Tapia.
4-0 blev snabbt 4-3 och när de tog varandra i hand och gick in och bröt tillbaka till 5-5 var det en ren och skär explosion.
För mig blir symbolen av det helt galna och omänskliga spelet ändå Galans utrusning i sista gamet då han räddade Tapias smash någonstans i närheten av lampstolpen. En smått chockad Tapia missade sedan att lägga in Galans höga lyra på volley.
Jag är tacksam att jag fick se den här matchen – som det optimala beviset på hur långt padeln nått i sin utveckling. Jag förväntar mig inte att få sen något liknande igen denna säsong, men blir inte heller chockad om så skulle ske.
Min gissning är att världsettorna sätter den här segern enormt högt på sin meritlista. Kanske allra, allra högst med tanke på sättet som de vann den på.
Johan Håkansson