Daniel ”Äpplet” Appelgren har hunnit bli 25 år – men som padelspelare har han inte ens hunnit fylla två. Ändå nämns han som en av de som faktiskt kan vinna SPT Masters om ett par veckor.
Som sagt, det är osannolikt, men för att förstå det lite bättre måste vi backa tiden och få en inblick i hur lovande bolltrollaren från Borås var i tennis.
- Jag började spela väldigt tidigt eftersom jag hakade på min tre år äldre brorsa. Och redan i 12-årsåldern började jag spela SM och andra stora tävlingar.
En av konkurrenterna, men även nära vännerna, var redan då en viss Daniel Windahl från Helsingborg.
- Vi har faktiskt känt varandra sedan dess. Det går så långt tillbaka. Vi tampades i semifinaler och finaler tillsammans med Elias Ymer.
När det var dags för gymnasiet var det även läge att bli ännu mer seriös inom tennisen. Både Windahl och Appelgren valde att gå tennisgymnasiet i Båstad.
- Vi var en bra årskull. Där gick även Axel Holm (också toppspelare i padel i dag).
Under det andra året började spelet lossna, Daniel Appelgren började nå allt större resultat, både i Sverige och internationellt. När han var 17 år vann han SM för 18-åringar och han hade då så pass bra ranking att han tog sig in i Wimbledon och andra stora tävlingar.
- Jag var nog topp 30 i världen bland juniorerna.
När det var dags att lämna gymnasiet för en heltidssatsning gick flyttlasset upp till Stockholm. Där bodde redan en viss Daniel Windahl.
- Vi hade varit rumskompisar redan i skolan - så vi blev rumskompisar igen, säger han och skrattar.
Seniortennis är ett annat djur. Särskilt om du har tänkt dig att kunna leva på det. Det är en hård, nästan brutal värld där alla är beredda att offra nästan allt för att lyckas. Det är ytterst få om pallar med det rent mentalt.
- Jag gjorde bra resultat och klättrade upp till 6-700 på APT-rankingen, men jag började allt mer fundera på att lägga av.
Varför?
- Det var så jäkla tufft, inte minst ekonomiskt. Jag insåg att jag var tvungen att offra vänner, familj och allt det sociala. Man såg ju hur hårt konkurrenterna tränade. Jag tyckte inte att det var värt att ha den livsstilen. Dessutom finns ingen säkerhet inom tennisen. Det är inte som i fotboll där du signar ett kontrakt. I tennis måste du leverera hela tiden.
2018 tog Appelgren beslutet att lägga av, bara 22 år gammal. Han spelade ut det året, men utan någon större entusiasm. Sedan rörde han inte ett tennisracket på en väldigt lång tid.
I stället flyttade han till Stockholm för att för att börja plugga och redan 2019 var det en gammal kompis som viftade med ett lite mindre racket och tyckte att han skulle börja spela padel i stället.
- Det var Simon Vasquez som var på mig. Men då var jag så himla trött på allt vad det innebär att vara elitidrottare. Dessutom hade jag så ont om tid på grund av skolan.
Men så kom coronan och plötsligt fanns massor av tid. Studierna skulle skötas online och Appelgren blev allt mer rastlös.
- Jag flydde Stockholm då och tog mig ner till Båstad. Jag tränade en del med Simon och Axel Holm och kände direkt att padeln passar mig bra.
Vad var det du föll för?
- Att det är bollkänsla och spelförståelse som gynnas. Jag kunde ju inte använda väggarna, men varje gång jag spelade kände jag att jag blev bättre.
Vi är alltså mindre än två år tillbaka i tiden då Daniel Appelgren på allvar började träna padel. Sommaren 2020 spelade han extremt mycket eftersom så många duktiga spelare hängde nere i Båstad.
Är du inte själv lite chockad över hur fort allt har gått?
- Både och. Men jag har ändå spelat tennis på så pass hög nivå och mentalt tror jag det var lättare när det var mina gamla polare som var i padeltoppen. Jag har ändå tävlat mot Windahl i hela mitt liv och visst, han har mycket talang, men jag kände ändå att om han kan så kan jag också. Om jag börjar träna hårt ska jag nog också kunna nå dit upp.
Även Windahl sa rakt ut till sin gamle kompis att han skulle vara beredd på att det kunde gå väldigt fort.
- Han hade ju gjort exakt den resan och han sa att kurvan kommer att gå rakt uppåt.
Sagan Daniel Appelgren är minst sagt svårslagen. Han har inte ens spelat padel i två år - ändå har han upplevt saker som inte borde vara möjligt. Foto: Linus Eliasson
Så kom 2021 och Appelgren var extremt taggad på att ta svensk padel med storm i par med sin kompis Linus Frost. Men den planen grusades av förbundets restriktioner som innebar att de enda tävlingar som tilläts var stängda för alla utom de högst rankade.
- Det var minst sagt frustrerande. Padeln skulle ju vara mitt prio 1. Varje SPT-tävling hoppades vi att vi skulle få chansen. Men det var olika regler hit och dit och till sist kände jag bara ”fuck det här”. Det var bättre på att fokusera enbart på att träna, så att man var redo när det väl skulle öppna upp igen.
Appelgren tränade och fick istället se sin partner Linus Frost få chansen som inhoppare i SPT i par med Pierre Bonfré. Det blev succé direkt med en sensationell finalplats.
- För mig var det bara roligt. Det bekräftade att vi var rätt ute i våra tankar på en hårdsatsning.
Appelgren och Frost fick istället kliva in på scenen när det var dags för SPT i Vilshärad. Men deras resa hann knappt komma igång innan den plötsligt tog slut. Appelgren blev uppringd av Frost som berättade att han skulle börja spela tillsammans med Pablo Figueroa.
- De kom verkligen som en chock, säger Appelgren. Om det hade hänt mig när jag var 20 år hade jag nog hanterat det riktigt dåligt. En sån situation kan sänka en och sabba självförtroendet, men nu vägrade jag att gräva ner mig. I stället började jag fokusera på att hitta lösningar, som vem fan jag skulle spela med nu…
Till en början hade han verkligen ingen aning, men så kom han ihåg att han under sommaren hade tränat i Göteborg och då känt att det stämde bra tillsammans med Per Hjalmarsson.
De båda bestämde sig för att testa att köra och – naturligtvis – kom de tämligen omgående att ställas mot just Frost och Figueroa.
- Det är ju lätt att ens känslor tar över då, att jag hade gått omkring och varit förbannad på Linus under matchen. Men jag hade inga såna känslor.
Men det måste ändå ha varit extra skönt att vinna den matchen?
- Det var det.
Ända sedan samtalet med Frost har Daniel Appelgren sett sig själv som en frilansande spelare. Han har inte knutit upp sig till någon – däremot tagit chansen att spela med flera olika.
Han provade på WPT tillsammans med Calle Knutsson i Spanien och även om det inte blev några segrar ser han den resan som oerhört värdefull.
- Jag förstod exakt var nivån låg och insåg också att det var långt ifrån omöjligt att nå den.
Vilket han ganska snabbt skulle få chansen att visa då han chockade i princip hela Padelsverige – utom sig själv – genom att ta sig till previa i par med spanjoren Raul Medina i Skurup, kvalet till Malmös WPT.
- I efterhand har jag tänkt mycket på det, att resan med Calle nog var nödvändig för att lära mig det som behövdes för att kunna göra det vi gjorde i Skurup. Jag hade sett spanjorerna och visste vad vi hade att vänta oss. Det var bara att fokusera på att vinna matcher.
Var det omtumlande att nå previa?
- Nej, det skulle jag inte säga. Det var mer slitsamt att spela så många matcher i och med att den satt ihop med en SPT. Vi ville verkligen vinna vår första match i previan också men vi orkade inte riktigt.
Under sin första riktiga säsong hade alltså Appelgren lyckats med något som ytterst få svenskar klarat av. Men det skulle komma mer.
När det efter många om och men till sist blev ett SM i Kungälv parade han ihop med John Larsson. De båda hann med ett enda träningspass innan, men de växte i turneringen och när det var dags för kvartsfinal väntade de där igen: Frost och Figueroa.
- Men den här gången var det mer hype runt omkring. För mig personligen kändes det inget speciellt. Jag var bara fokuserad på att nå semifinalen.
Vilket han också gjorde. Sedan var samarbetet med Larsson över – åtminstone för den här gången.
Vilket i sin tur ledde fram till den situation vi har nu. För när det började stå allt mer klart att Simon Vasquez och Daniel Windahl ska para ihop denna säsong dröjde det inte länge innan Appelgren uppvaktades av en viss Cayetano Rocafort.
- Han frågade mig om Mastersslutspelet, men då hade jag planen att spela med Hjalmarsson. Jag sög på den karamellen lite, men jag kände någonstans att det ändå är en stor möjlighet att spela med Rocafort i en så stor täving. Vi är dessutom i Stockholm de här veckorna så till sist kändes det som ett givet beslut.
Vad är det som kittlar mest med att få spela med Caye?
- Att man kan gå in för att vinna titeln. Jag tror alla är eniga om att Simon och Danne är favoriter, men vi ska verkligen försöka vinna. Sedan kan ju Caye så oerhört mycket padel.
Har ni redan hunnit börja träna tillsammans?
- Nja, vi fick ett pass innan jul, men det är tänkt att i ska börja köra nu den här veckan.
Vad är det ni har kommit överens om?
- Att vi ska spela det här slutspelet, sedan får vi se hur det blir. Men min plan är att fortsätta vara frilansare, att köra på med lite olika.
Vad har du för målsättningar inför 2022?
- Det är klart att landslaget finns i huvudet. Men annars handlar det om att fokusera på att få upp rankingen nationellt, men även komma ner till Spanien för att träna, men också spela WPT.
Appelgren säger att han vill få upp rankingen någorlunda på WPT under året för att sedan stå redo 2023.
- Min magkänsla säger att WPT blir den stora touren och då blir min plan att köra för fullt där 2023.
Du har inte ens satsat i två år – spontant känns det som om du har massor att förbättra?
- Ja, väldigt mycket. Det är först nu som jag har ett helhetsupplägg på Court 1 i Nacka med tränaren Fran Cepero. Han har hjälpt mig väldigt mycket. Någon gång under året slog det mig att jag var helt självlärd. Det är ingen som har hjälpt mig alls. Jo, jag tog en lektion en gång tillsammans med sju andra av Dani Dios.
Vad kan en coach innebära, tror du?
- Han kan hjälpa mig med taktik, teknik, position… Det finns oändligt med saker jag måste förbättra. Fran har sagt saker till mig som fått mig att bara…”AHA!!!”.
Till exempel?
- Små grejer, som att byta grepp i bajadan. När jag gjorde det kände jag att det var hur lätt som helst plötsligt.
Du säger att du är självlärd, så då är frågan hur du kunnat bli så bra. Har du studerat och lärt av världsspelarna?
- Absolut. Jag försöker lägga märke till hur dom står, vad de slår för slag i olika situationer.
Har du någon förebild där?
- Det är nog Sanyo. Det är hans touch och speförståelse som jag försöker lära mig mest av.
Appelgren har redan fått mycket beröm för hur mycket padel han redan förstår och att han faktiskt påminner om Sanyo, med förmågan att hålla inne slag.
- Det där fattade jag inte i början. Men när jag och Linus mötte Campagnolo och Bergamini i FIP-turneringen i Stockholm insåg jag att de hela tiden såg vad vi skulle göra och då spelar det ingen roll hur bra du lobbar. I den vevan förstod jag hur viktigt det var. Sedan dess är det något jag har jobbat på.
- Jag försöker även lära mig spelet rent taktiskt, att spela rätt. Slår du rätt slag vid rätt tillfälle så kommer du väldigt långt. Det är vad padel handlar om.
Johan Håkansson
