Jag har haft tio fantastiska dagar i Paraguay. Det är känslan och så jag för evigt kommer att se tillbaka på VM. Sammanfattningen skulle kunna se ut på två helt olika sätt. Och de är lika sanna båda två men ger två helt olika bilder av tiden där med laget. En variant av sammanfattning:
Var enda själ vi mött har försökt göra vår vistelse och våra dagar så bra som möjligt. Hjälpsamma, hårt arbetande och trevliga. Hotellet höll väldigt hög standard, långt över förväntan och att både Argentinas och Spaniens lag bodde där, gav stjärnglans över frukostarna och hissåkningarna.
VM är något alldeles speciellt med lagkänslan, stämningen runt och på banorna. Varför padel har blivit en livsstil för mig bekräftades återigen; utöver att sporten i sig är fantastisk så är det väldigt givande att träffa folk från olika länder, prata om padeln i just deras land, familjekänslan och den ”spanska” lunken är väldigt avstressande för mig. Stämningen i vårt lag var bra från början men togs till nya höjder ju längre veckan gick. Otroligt kul att se och uppleva. Spelarna gav exakt allt de hade där och då med många tighta och spännande matcher och möten med storstjärnorna. Solsken, blå himmel (oftast) och vi fick uppleva något extremt annorlunda i en världsdel väldigt långt hemifrån. Laget har hållit humöret uppe och varit superproffsiga trots allt strul från organisationen. Är så stolt över vårt team.
Stort tack – Team Sverige.
Det är en variant på en sammanfattning av veckan. Här är en annan:
Arrangörerna bad till gudarna att regnet skulle hålla sig borta. Det hjälpte inte. Vid ett par tillfällen gjorde regnet huvudklubben med sina sex utebanor (som stod klara blott 2 dagar innan mästerskapet startade) helt ospelbar och back-upen var en inomhusklubb med 3 banor under tak. Ett tak som inte riktigt höll tätt:
Paraply inomhus.
Vi fick dag efter dag säga godnatt till våra spelare utan att veta när de skulle spela sina matcher eller vem som skulle spela, mailet med nya tider brukade dimpa ner efter midnatt. Någon gång via whatsapp till Novy Karlsson (som inte ens var uppsatt på coachlistan). Vissa länder hade tillgång till mer information än andra. Enda sättet att hålla sig uppdaterad var att spendera all vaken tid på klubbarna. Informationsmöten hölls på spanska. Värmen och luftfuktigheten olidlig stundtals och en ren hälsorisk.
På kvällen stökade myggen och maten som utgjorde buffén på klubben gjorde spelare sjuka och var så trist och smaklös att den inte ens får betyg på en 1-5 gradig skala. Hela arrangemanget brakade till slut ihop i och med att det regnade så att vägarna blev till floder. Att herrspelarna vägrade att spela finalen var liksom pricken över i:et och fullbordade katastrofen. För det är vad det är. En katastrof för vår sport. Strömavbrotten avlöste varandra på klubbarna, transferbussar dök inte upp och när man kom åt ett svajigt wifi var mobilen bombad med frågor om allt möjligt hemifrån – info som vi inte ens själva hade.
Även denna sammanfattning är sann. Men det positiva väger trots allt över vilket vittnar om hur viktigt det är att ha rätt människor runt om sig.
Det kändes skakigt från början, på ankomstdagen (torsdagen) besökte vi huvudklubben La Quinta, som bestod av fyra banor med betongväggar och en liten fotbollsplan. Arbetet med att färdigställa de 6 utebanorna pågick för fullt och ett 20-tal anläggare sprang med hinkar med bruk för att gjuta det sista på plattan till centercourten. Likaså skulle gångar gjutas i leran runt om banorna. Läktarna var byggsatser på marken. När jag frågade organisationen vad som sker om det regnar (vilket prognosen lovade under mästerskapsveckan) så fick jag det klockrena svaret: ”Vi ber till gud att det inte ska regna”.
Synen när vi kom till ”arenan”.
Det är inte mycket mer än ett par padelklubbar jag sett, men jag har sett tillräckligt av Asunción för att konstatera att jag är lyckligt lottad i livet. Väldigt lyckligt lottad. När jag sprang mellan klubbarna för vårt lags olika matcher gick jag förbi familjer boende i något som inte ens skulle klassas som en koja hemma. Detta i stadens lite finare delar.
Sportsligt så tror jag först och främst vi har fått en väldig tydlig insyn i var vi har våra brister. Även om vi tränat på det under samlingarna blev det svart på vitt under veckan. Generellt är det returspel och försvar (nej, försvar är inte detsamma som ”att kunna väggarna”) vilket gör att vi har otroligt svårt att ta våra breaks. Det är också tydligt att vi behöver träna på att hålla oss till en plan och strategi i spelet. Tillsammans som lag. Jag förstår att det är ovant, ingen har en coach normalt och det krävs en trygghet i alla slag och spelets alla dimensioner: höja tempot eller sänka, spela med hög energi eller ta ner den etc.
Utifrån lottningen är en 11:e plats fullt godkänt för killarna och dessutom med ett par fina vinster i openklassen. Det var en blytung lottning. För damerna så fanns det absolut chanser att gå vidare från gruppen. Stämningen och tändningen i den sista gruppmatchen mot Mexiko var elektrisk. Med lite mer erfarenhet i laget och den berömda ”stolpe in” så hade det kunnat gå vägen. Nu gjorde det inte det och vi får sannolikt spela kval till nästa VM. Det är helt ok för mig, för det är dessa matcher vi behöver och går vi vidare så ser jag det som fullt rimligt att vi kan slå många av lagen som hamnade framför oss med utveckling och rätt fokus kommande två år. 12:e platsen är för mig godkänd även den, även om det inte är där vi vill vara. Men det är där vi är, exakt där.
Det syns att några länder bakom de stora börjar få till sin verksamhet. Mest imponerad är jag av Portugal. För några år sedan var det pinsamt för en spanjor att förlora mot en portugis, lite som om Sverige skulle förlora mot Danmark i hockey. Nu är det en nation att räkna med, det lyser sammanhållning och lagkänsla kring laget och de spelar väldigt fin padel med bra stab runt omkring. De flesta spelarna i laget är unga med säkert 10-15 år kvar som padelspelare. Frankrike har allt fler spelare som lever padel i Spanien och om nu någon anser att vi i Sverige bör knappa in på dessa nationer så undrar jag lite hur man tänker och vad logiken är bakom det? Vi har en övertro på vår nivå internationellt. Eller vi och vi, inte jag, inte min kollega Dani Dios men folket runt om på alla våra fina anläggningar.
Andreas Johansson beskriver stämningen i damlaget som "elektrisk" i sista avgörande gruppspelsmatchen.
När allt kommer omkring så bör vårt fokus framåt vara att få fram välutbildade padelspelare, en konsekvens av det är att vi får fram en elit. Vi är vid ett vägskäl nu. Det är 9-12-ligan vi tillhör i nuläget med en grupp av nationer framför oss som seglar iväg. Spanien, Argentina och till viss del Brasilien är i en klass för sig själva. Om vi någon gång ska vara en nation som andra länder vill undvika att möta i en kvartsfinal så är det rejält många procent vi måste steppa upp vilket kommer tillbaka till hur vi utbildar och tar hand om vår yngre generation – de som är 15-18 år. Det arbetet måste börja nu, både med spelarna och de som ska utbilda dem. Inte parallellt med övrig landslagsverksamhet utan tillsammans med.
Andreas Pålsson och Bobby Seger har gjort sitt i landslaget. I rollen som förbundskapten vill jag tacka och gratulera, dels för året som gått och deras 100%-iga inställning men även till ett riktigt bra VM där de vinner de utsatta och viktiga matcherna mot England och Mexiko. Vill även tacka för alla läxor på banan som spelare när jag var aktiv och tävlade. Legends!
Pålle och Bobby avslutade med flaggan i topp genom en riktigt bra match mot Mexiko som innebar 2-0 och säkrad 11:e plats.
Tack förbundet för förtroendet att leda vårt landslag under 2018. Och stort tack till alla spelare som gett allt och inte minst gjort detta mästerskap till ett grymt minne för livet. Vi var där för att lära och massa läxor fick vi. Vi fick även se hur man inte ska arrangera ett mästerskap.
Andréas
