När sista bollen av Uppsalas Padelweekend var slagen satt arrangören Andreas Ehrnvall smått utslagen på läktaren. Trött – men samtidigt lycklig.
- Jag har funderat på om det var något som vi hade kunnat göra bättre, men jag kommer faktiskt inte på något. Allt har varit tio på en tioskala, säger han.
Jag kan bara hålla med. Uppsalas ambitionsnivåer är en viktig kugge som driver svensk padel framåt i en rasande fart.
Bara tron att det gick att få hit världens bästa spelare är beundransvärd. Sedan tror jag att många hade nöjt sig så. Men inte arrangörsstaben i Uppsala. De valde att bygga upp en bana i en arena, vilket jag tror är första gången det sker i Sverige.
De hade också fantastisk service för spelarna, med privatchaufförer och en uppassning som garanterat gör att de gärna återvänder till Sverige. Visst, de är stjärnor – men det här tror jag inte de är vana vid på World Padel Tour.
Jag imponerades även av de små detaljerna: räkningen på stor resultattavla, speaker, spotlights, musik… Ingenting hade lämnats. Allt var tänkt på.
Kort sagt: inramningen var så bra den kunde bli. Och det visade sig spelet vara också.
Paquito bjöd på magi i Uppsala. Nu åker han till Madrid för att träna hårt inför nästa turnering på WPT.
Det är lika häftigt varje gång man på så nära håll får se Bela, Lima, Paquito och gänget spela padel. Det är då man på allvar förstår hur kusligt bra de är.
Det fanns en del att imponeras av. Belas strategiska begåvning är helt osannolik. Det är som om han tänker spelet tre slag i förväg hela tiden. Något som vår landslagsspelare Anton Andersson fick känna på. Sveriges bästa smashare var hyfsat maktlös mot världens bästa lobbare.
Limas slagkraft är oerhörd. När han drar på från bakplan är bollen så hård att du får slå en volley på egen risk. Och Paquito är alltid Paquito. Han är ensam värd entrépengen i alla lägen.
Framför allt semifinalerna var otroligt bra padel där alla spelare gav allt de hade. Vilket måste ha varit en otrolig upplevelse för våra svenska spelare: Olof Mellberg, Andreas Ehrnwall, Ola Brodén och Thomas Johansson.
Brodén var nog helgens lyckligaste man. Han såg ut att älska exakt varenda sekund på banan och sa att det var det största han hade upplevt.
Thomas Johansson vann turneringen tillsammans med Bela och visade att han i princip håller svensk landslagsklass.
Det var också läckert att se vilken bra padelspelare Thomas Johansson hunnit bli. Han håller förmodligen redan svensk landslagsklass och sa i TV att padel är mycket roligare än tennis. Detta alltså sagt av vår senaste grand slam-vinnare. Hyfsad PR för sporten.
Jag frågade Johansson om hans ambitioner med sporten och han sa att han absolut var öppen för att till exempel spela SM eller någon tävling på Swedish Padel Tour.
- Det handlar om tid. Men det vore roligt. Gärna med Jonas Björkman. Det tror jag hade varit en rolig grej.
Bela och Johansson fick till sist vinna en märklig final, där det blev tydligt att proffsen inte längre ville gå för fullt. De hade slitit nog hårt under många matcher och jag tror att de var rädda för att råka ut för en skada. Det blev lite väl plojigt för min smak, men publiken hade utan tvekan roligt.
Och för Mellberg blev snarast finalen en mardröm. Bela plågade honom till gränsen till kollaps. Jag undrar när Mellberg var så trött senast...
Olof Mellberg hade en minst sagt jobbig final.
Själv ställde jag upp på att vara expertkommentator i TV bredvid Henrik Strömblad, vilket var en intressant upplevelse. Men mest roligt att få använda lite nördiga kunskaper och hjälpa till att sprida den roligaste sporten.
Ni kan se hela sändningen här.
När jag skriver detta har jag precis ätit frukost med hela gänget. Paquito, Bela, Lima och de andra. Det var ändå en viss känsla av overklighet. Lite som om Zlatan, Messi och Ronaldo satt där.
Nu har stjärnorna checkat ut och lämnar Sverige en efter en för att i ett par veckor förbereda sig inför nästa WPT-turnering.
Det enda som lite stör mig är att inte fler padelälskare i Sverige tog chansen att se de bästa i världen på svensk mark. Visst, det är några mil från Skåne till Uppsala - men den resan hade absolut varit värt det.
Nu är det vardag igen. Banan ska monteras ner och det är som efter alla bra fester: en känsla av tomhet och baksmälla träder in. Själv lär jag uppleva en liten sorg, men även stor lycka. Uppsala Padelweekend var ett minne för livet, och det är väl lite det livet går ut på.
Att samla på sådana.
Tack.
Johan Håkansson
