Det är sen onsdagkväll, kroppen är fortfarande igång och John Blund har ännu inte vaggat in mig i sömn efter kvällens träning på CDO Covaresa i Valladolid med min nya bekantskap Adrían Blanco och en av hans adepter som han har i träning (Alberto Wattenberg). Är glad över att jag fick in ett bra och kul padelpass efter jobbet även om jag inte är någon kvällsmänniska direkt (träningen började 21:00). Dessutom rök min oskuld för spel på banor med betongväggar, fint minne och killarna spelade ruggigt bra!
Jag har varit indragen i och läst lite av diskussionerna kring ”utlänningar” (tycker det är ett olyckligt ordval) och challengerturneringars vara eller icke vara i Sverige säsongen 2017. Mitt inlägg är inget svar på andras tankar och funderingar. Vad jag tror är rätt, tror andra är fel. Padel är ingen absolut värld med 1 och 0 eller svartvitt. Tur är väl det? Jag har skrivit detta inlägg för att sortera mina egna tankar kring ämnet. Läs vidare om ni vill, annars gå till närmsta klubb och ha kul på banan istället.
När jag tänker tillbaka har jag i princip mött och blivit lottad mot alla de utländska spelarna som varit i Sverige de senaste åren förutom Maxi Sanchez i Uppsala. Jag har mött Pedro Alonso, Fermin Ferryera, Ruben Delgado, Javi Perez, David Martinez, José Gaspar, Justus Herbert, Sam Jones, Sergio Beracierto, Gabo Loredo, German Schafer och Dani Dios i tävlingar i Sverige och jag vill tacka de som gjort det möjligt att de kommit hit och inte minst dem själva för att de gav sig tid att spela mot mig, en glad (kanske inte alltid på banan) amatör som älskar min hobby och idrott. För min del spelar det ingen roll om det är på någon svensk tour eller vad man nu väljer att kalla tävlingen eller om den ger 1000 eller 12 poäng.
Jag har även haft chansen att spela med Sergio, Javi och Gabo och få se dem agera under match samt få deras coachning under skarpa matchsituationer. Ovärderligt, extremt kul och jag har lärt mig massor. Vi har vunnit jämna matcher men även förlorat mot starka svenska par som utfört sin matchplan väl. Sergio, Javi och Gabo lever på sin padel. För mig är det inget konstigt att kalkyler måste gå ihop när de kommer på besök och så länge kön är lång för att få träna för dem är alla vinnare. Tro mig, de bryr sig om svensk padel, lever för internationaliseringen av sporten och vill hjälpa till. Och de är bara tre av alla duktiga spelare i Spanien som är spända på det som händer i padelvärlden utanför.
Min starka tro är att vi skall absolut vara öppna för influenser och lära oss av de spelare, tränare och förbund som har kommit längre än vi. Jag vill att tävlingarna på svenska padeltouren skall vara de största festerna som drar störst intresse och jag tror de blir detta genom att tillåta utländska spelare. Det är i alla fall min erfarenhet av tävlingar i Sverige hittills. Behövs det så får det ske i kontrollerad form via wildcard, dedikerat antal platser etc. Jag tror också att maximal utveckling för den svenska så kallade eliten sker genom att möta varierat och internationellt motstånd. Detta parallellt med att barn, vuxna, sponsorer och investerare ser matcherna, blir inspirerade och får en bild av vad sporten egentligen är. För sanningen är att bara Spanien kan vaska fram säkert 300 landslag som gäspar hem en match mot Sverige. Så vilken bubbla vill vi tillhöra? Vad är det värsta som kan hända? Ja att vi lär oss något om vi tar förlusterna på rätt sätt och förstår varför det blev förlust.
Att det blir problematiskt att ta ut ett landslag när rankingen eventuellt blir skev eller påverkad av utländska inslag gav mig ett gott skratt när jag läste det. De som är ansvariga för att ta ut ett landslaglag bör väl ändå ha insynen och förmågan att urskilja spelares olika förmågor och nivå? Gäller väl alla lagidrotter? Rögle har ju landslagsspelare i hockeyn trots att man är toksist i serien, de borde ju inte gå ihop med den logiken? Med all rätt följdes inte rankingen när VM-laget togs ut för 2016. Att spelare som är rankade ”för högt” och därigenom får en obefogat hög seedning i en tävling är ju bara isåfall att tacka och ta i mot och ta chansen att slå den högre seedade spelaren när chansen dyker upp på tävling. För det är den enda funktionen rankingen fyller i mina ögon. Seedning för tävlingar.
Med det sagt finns det ju andra vägar än touren att gå för att få denna sparring, inspiration, utbyte, utbildning och hjälp av de som kommit längre. Att tillåta utländska spelare i alla tävlingar utom touren är en väg. Tvärtom är en annan. Oavsett beslut som tas så förstör det knappast min värld. Jag vet vad jag tror på och har också vad jag behöver för att följa det spåret. Jag är också lyckligt lottad att det finns spelare i Skåne som spöar mig 7 dagar i veckan även om jag gör vad jag kan för att jaga den absoluta toppen. Jag ser fram mot att åka till Löddeköpinge eller för den delen Gävle oavsett vad som beslutas.
Jag vill mena att ingen talang (ung som gammal) eller spelare som vill vara med och testa vingarna i den högsta klassen har blivit eller behöver bli nekad plats i turneringar pga någon utländsk spelare. Det beror på formatet och hur alltihop regleras. Och det sistnämnda missades helt att arbetas igenom innan kommunikationen av touren gick ut från förbundets sida.
Jag anser att upplägget och formatet på touren 2017 släpptes på tok för tidigt utifrån mognadssynpunkt med många solklara frågetecken och luckor i konceptet. Jag har gett denna feedback direkt till förbundet (försöker alltid att gå direkt till personer det rör om jag har feedback att ge).
I december förra året gick förbundet ut med en fråga till några personer om intresse fanns att bilda referensgrupp/bollplank angående touren 2016. Jag var en av dem. Målet var att ge input och bränsle till tankar och idéer för 2017 års upplägg. Om jag inte är helt fel på det tror jag även frågan gick ut via facebook om intresse för att vara med i arbetsgrupper. Vi fick ihop 6-8 punkter som input. Jag började lista vad som diskuterats men kom fram till att det bara gjorde detta inlägg ännu längre och tyngre att ta sig igenom. Antal turneringar, challengers för att attrahera den tävlingsvilliga bredden, viktning av tourens tävlingar jämfört med vanliga sanktionerade, vilka som får spela B-klass i dam och herr samt utländska spelare på touren gavs det input på. Vi var tämligen överens kring det mesta förutom just punkten kring utländska spelare i Sverige. Och jag ser det uteslutande som positivt att man inte är överens när en grupp förs samman för att diskutera så länge diskussionerna är sakliga och inte på ”du e dum i huet nivå”.
Input är bara input, man kan lyssna på den eller förkasta. Den ska även vägas in i förbundets långsiktiga planer och mål för touren, utveckling av unga, av landslag, av bredd och produkten Swedish Padeltour. Men givetvis, som med alla andra idéer, arbetas igenom och det är det som är den stora missen enligt mig.
Nog om det. Jag lämnar det såhär och väntar på vad som kommer ut. Då jag inte är beredd att engagera mig mer än vad jag gjort så får jag också vara nöjd med vad som kommer ut på ”andra sidan” av diskussionerna och besluten. Är inte heller intresserad av att lägga mer tid på diskussionen.
Om allt går väl så knackar det på min hotelldörr kring 20:00 torsdag kväll och in ramlar Joel ”Badass” Christensen från Göteborg och i helgen ska vi tillsammans ta för oss av den oändliga padelmeny som Madrid erbjuder. Matcher, träning för Manu Martín, tävling på Sanset Padel Indoor samt inte minst se när Madridmästerskapen för kategori 1 lag avgörs. Allt under guidning av David Martinez. Livet som padelälskare när det är som allra bäst.
Mer om Sanset Padel Indoor kan ni läsa här
För tätare uppdateringar följ mitt padelkonto på instagram @padeltrainersweden!
Ha en trevlig helg alla!
Andréas
