Precis har två Premier Padel-tävlingar avslutats under tämligen krävande förhållanden på platser som kändes minst sagt problematiska.
Värme och sjukdomar har plågat spelarna i Mexiko och Venezuela och det man spontant tänker är att en välförtjänt vila nu skulle göra världsspelarna gott.
Nejdå, istället hastade stora delar av värdseliten norrut för att iklä sig lagtröjor för lag med fräsiga namn som Smash, Goats, Volts, Beat och Waves.
I den nya världsordningen står det spelarna fritt att tjäna pengar på de sätt de vill och det är alldeles uppenbart att de vill just tjäna pengar.
I den nya världsordningen står det spelarna fritt att tjäna pengar på de sätt de vill och det är alldeles uppenbart att de vill just det. Tjäna pengar.
Därför kunde vi se världsspelare leka runt i både Hexagon Cup och Reverse Cup under försäsongen och därför får vi nu se Tapia och gänget spela en krystad form av lagpadel när de egentligen borde förbereda sig för nästa Premier Padel i Bryssel.
Det finns naturligvis två sidor av det här myntet. Den ena är sportens vilja att expandera, att nå nya marknader och att padeln allra helst ska få USA att på allvar intressera sig för sporten. Är man välvilligt inställd kan man rent av tycka att världseliten tar ett stort ansvar
Men så har vi den andra sidan och den oroar mig faktiskt.
Som jag ser det riskerar världsspelarnas eviga tävlande i alla möjliga sammanhang att urholka intresset. Dels blir det för mycket att hålla reda på och att fövänta sig att vi padelälskare i Europa helt plötsligt ska börja engagera oss i en lagliga i USA med ihopkrystade lag är helt enkelt att begära för mycket.
Dessutom riskerar världsspelarna att devalvera sig själva. Magin kring Tapia blir knappast större av att han lallar omkring i Miami och förlorar en match mot Javi Barahona och Coki Nieto.
Spelarna jublar förmodligen och gör vad de kan nu för att fylla på sina konton. Men det kan faktiskt bli på bekostnad av det viktigaste av allt. Intresset.
Men Tapia är knappast den enda som nu sålt sig till detta. Paquito Navarro, Fede Chingotto, Martin Di Nenno, Stupa, Ari Sanchez, Delfi Brea, Gemma Triay, Sanyo Gutierrez och Tamara Icardo är absoluta världsspelare som gjort samma sak.
Man kan också med fog undra hur viktig Premier Padel blir för spelarna när de har möjligheter att tjäna större pengar på andra håll.
Jag kastade ut frågan i Padelfebers Facebookgrupp och det var slående hur många det var som redan nu börjar sakna den gamla världsordningen, då World Padel Tour var det som gällde och där spelarna via kontrakt faktiskt var stoppade från att delta i diverse jippoartade tillställningar.
Men nu är det fritt blås som gäller och det är upp till tourer och ligor och fan och hans moster att försöka locka till sig världsspelarna bäst de vill. Och ingen har en aning om hur framtiden kommer att se ut. Kanske är det nystartade Ultimate Padel Tour som till sist vinner. Eller amerikanerna. Eller Premier Padel. Eller alla på en och samma gång.
Padeln i dag är stora tävlingar i diverse diktaturer inför halvtomma läktare varvat med välbetalda jippon.
Spelarna jublar förmodligen och gör vad de kan nu för att fylla på sina konton.
Men det kan faktiskt bli på bekostnad av det viktigaste av allt.
Intresset.
Johan Håkansson
