Visst, Windahl och Vasquez började med att slå Italiens bästa lag och i det läget såg det verkligen formidabelt ut. Men i slutändan var det faktiskt inte nära. Italien släppte inte ett set till i denna underbara lagmatch som faktiskt tog fem timmar att spela.
Inramningen var bästa tänkbara. Underbart väder. En ravin som fond. Massor av svenskar på läktaren. Sverige var verkligen redo för att ta det där stora klivet som padelnation.
Men det var ett par saker som ändå talade emot.
På ett sätt var det verkligen rättvist att ländernas ettor mötte varandra, tvåor och treor också. Men för Sveriges chanser hade jag hellre sett en helt annan matchordning.
Om vi hade fått ett läge där Stjern och Bonfré hade fått möta Italiens treor hade Sverige varit i EM-final nu.
Nu slutade det ändå med ett läge som jag tror att de flesta ändå hade köpt alla dagar i veckan: en helt avgörande match, där Viktor Stjern och Pierre Bonfré fick gå in och möta ett par som de trots allt besegrade för bara två dagar sedan i den öppna klassen.
Men då handlade det om inomhuspadel. Nu var det utomhus, på en lurig bana och då är det här till stora delar en annan sport. Det rådde ingen tvekan om att Marcelo Capitain och Sione Cremona är två väldigt vana utomhusspelare och det dröjde inte länge innan de hittade nyckeln att skada svenskarna.
De började lobba högt, riktigt högt, och attackerade sedan nätet. Det gjorde att de satte svenskarna i ovana situationer och kunde dels sno nätet många gånger, men även tvinga Stjern och Bonfré till rena felbeslut.
Den matchbilden blev allt tydligare ju längre det pågick och efter ett tight första set flög italienarna iväg till 5-1 i andra.
Är det något lag som inte ger sig då är det just göteborgarna med Sveriges största krigarhjärtan. De fick 5-2 och fick även en golden point till 5-3, då bedömde domaren att Bonfré vidrörde nätet och matchen var över.
Allt var över väldigt snöpligt, det var slängt racket och besvikelse en ska vi deppa? Ska vi dra slutsatsen att vi ännu inte är där? Nej, absolut inte. Inomhus är jag helt säker på att Sverige skulle slå Italien. Men för att ta nästa steg och verkligen passera Italien och Frankrike (och Portugal för den delen) behöver vi dels bli ännu bättre på utomhuspadel och helst få fram ett par starka spelare till. Johan Brunström har också väldigt jobbigt utomhus på den här nivån.
Nu känns det som att vi har fyra som klarar att kriga på den här nivån fullt ut. Men vi behöver minst två till.
Rent sportsligt var det ingen katastrof att Sverige förlorade. En final mot Spanien i morgon vet vi alla hur den skulle sluta. Nu blir det en bronsmatch mot Frankrike och ännu ett underbart test för vårt landslag. Före EM var det just dessa två landslag alla drömde om att få möta.
En slutsats är ändå att vi har två svenskar på extremt hög nivå. Daniel Windahl och Simon Vasquez. Nu har de äntligen parats ihop och de har knappast gjort någon besviken. Vilken padel de bjöd oss på i den första matchen. Det var faktiskt på ett par nivåer högre än de övriga svenskarna kan prestera just nu.
Nu väntar en bronsmatch i morgon och sedan WPT i Valencia – vilket blir nog så intressant.
Den stora drömmen får leva vidare – och det ska fortsatt bli oerhört intressant att följa svensk elitpadel mot framtiden. Vi fick ändå uppleva något vi aldrig sett förut – Sverige i en väldigt stor match, på en mäktig centercourt, utmana Italien, som faktiskt är regerande Europamästare.
