Jag hade faktiskt lite våndor innan jag började skriva den här krönikan. Jag är rädd att den ska framstå som kritik och att det är något som Leo Hylander och Gustav Eriksson tar hårt. Det är inte alls det jag vill och därför vill jag verkligen poängtera det. Jag tycker så mycket om både Leo och ”Gurra” och önskar de båda allt gott.
Ändå känner jag att jag måste skriva, för varningsklockor ska man faktiskt lyssna på.
Sverige vill ju bli en stor padelnation som positionerar sig bakom Argentina och Spanien och jag tillhör de som absolut trott att det inte bara är möjligt utan rent av en logisk följd av vår padelboom.
Jag har också hela tiden sett Windahl, Vasquez och gänget som pionjärer - de första som verkligen satsar på WPT och de som banar vägen för de generationer som verkligen kommer att lyckas närma sig världseliten.
Det är ju det man vill tro i alla fall. Att det ska komma spelare som fick börja med padeln tidigt och som därför har helt andra förutsättningar att bli bra på riktigt.
Men när jag ser Hylander och Eriksson ta sig an Björkman och Johansson i ett APT-kval och sedan lämna banan efter en förlust med 6-4, 6-0 blir jag bekymrad, för jag vet exakt hur hårt det tränas bland ungdomarna i främst Spanien men även andra länder.
Visst, både Björkman och Johansson är fina spelare. Men Björkman fyller snart 50 och Johansson har också passerat 45 år. Båda lirar dessutom padel mest på skoj och har inte någon seriös satsning bakom sig. Min högst personliga bedömning är att de båda som par ligger en rätt bra bit efter vår yppersta herrelit.
Leo Hylander vann just äldsta klassen på junior-SM, Gustav Eriksson har till och med lämnat junioråldern och ska nu ta steget upp till seniorpadel. De är exakt i den åldern det ska börja hända stora saker.
Det är därför det här resultatet inte riktigt ger mig någon ro. Kanske blev de lite storögda av motståndet, kanske hade Leo fått sova alldeles för lite efter junior-SM, men ändå.
Om svensk padel ska ta de där stegen närmare världseliten ska helt enkelt våra bästa 18- och 19-åringar spöa spelare Björkman och Johansson. Nu är det inte så och då tycker jag det är hög tid att åtminstone lyfta frågorna, för det visar ändå att svensk padel har en hel del kvar att utveckla.
Det här är ett wake up-call. Något för alla juniorer att titta på, för att verkligen förstå vad det är som kommer att krävas i dag och framför allt i framtiden. För det kommer ju spelare bakom Hylander och Eriksson, spelare som i dag är 14-15 år och som har stora ambitioner. Ju förr de och deras tränare fullt ut inser vad som verkligen kommer att krävas desto bättre.
Vad bör göras för att tuffa till vår juniorverksamhet? Tränas det nog hårt? Är våra juniorer nog bra på att tävla? Är viljan att bli riktigt bra tillräckligt stor?
Här ser jag att vårt förbund har en av sina absolut viktigaste frågor att ta tag i och jag tycker också att förbundet har ett stort ansvar här.
Även våra ungdomar och juniorer behöver härdas, de behöver tävla mycket mer än de gör i dag och de behöver allra helst få göra det mot internationellt motstånd.
Jag blir lite bekymrad - samtidigt som gläds jag åt att se Douglas Rutgerssons satsning som nu börjar ge resultat även på WPT. För att inte tala om Amanda Girdo. Jag gläds också åt att ännu fler vill flytta till Spanien för att träna hårt.
Det finns ljusglimtar - men det finns också orosmoln. Jag vill bara att vi ska vara medvetna om det.
Orosmoln kan till exempel vara att våra pojk- och flickspelare just nu i överhettningens tid blir väldigt uppmärksammade, att de blir ”stjärnor” i den lilla dammen, med massor av sponsorer på sina tröjor och att det då är svårt att behålla fötterna stadigt på jorden och att verkligen förstå vad det är som krävs.
Johan Håkansson
