Tanken med mitt bloggande är att det skall handla om padel och lite mer padel. Men ibland så sker det saker som gör att man får lite svårt att ha rätt fokus när man slår upp datorn för att skriva.
Grundtanken var att denna text skulle beröra det nystartade nationella seriespelet. En idé som kommer landa i total succé.
Men när jag påbörjade texten så nåddes jag av nyheten kring detta avskyvärda terrordåd i Belgien. Och till detta elände lägger vi alla onödiga krig, dödsskjutningar och gängvåldet…
Luften går liksom ur en. Och det blir faktiskt svårt att andas fritt.
När man arbetar i en padelhall som jag gör så blir det lätt att man hamnar i en bubbla. Det kräver så mycket av en för att hålla verksamheten i gång att man lätt glömmer bort allt som händer utanför hallen fyra väggar.
Och när man sen väl lyfter blicken så ser det väldigt mörkt ut. Vetskapen om detta mörker gör nog att man, medvetet eller omedvetet, blundar för eländet runt omkring oss.
För vad fasen är det som händer i vår värld just nu? När man öppnar tidningen så vill man stänga den lika snabbt igen.
Det är svårt att ens lyckas sätta ord på vad vår värld har utvecklats till. Ondskan har tagit ett så otroligt hårt grepp om vårt samhälle. Det är så mycket ondska i världen och man undrar hur i helsike det blev så här?
Om jag snabbt återvänder till mitt yrkesliv så är det ett liv som kantas av idel glada miner. Vi har kunder som kommer till oss för att ha roligt. Och visst, en och annan vinnarskalle kokar över ibland men skrattet finns alltid nära till hands. Det är glädje som bygger min vardag.
Som tur är så når inte ondskan in i vårt trygga lilla hörn på jorden.
Men jag känner hur tvivlet börjar växa inom mig. Och allt är ondskans fel!
Men allt det vackra som idrott ger med sig, all gemenskap som idrott bär med sig. Och framför allt det vackra som lagidrotten har att ge. Känslan av att det är VI tillsammans som kämpar mot samma mål. Känslan av att VI tillsammans kan bryta alla barriärer vi har framför oss.
Allt detta gör att jag vägrar ge upp. För det finns så mycket att vinna i godheten hos oss människor. Och med en dåres envishet så vägrar jag tro att ondskan på sikt vinner.
All ondska väcker så många frågor.
Varför tar våra barn livet av varandra? Varför skjuter och bombar galna män ihjäl oskyldiga människor? Varför väljer en dåre att ta livet av två svenska fotbollsfans? Varför vill vissa individer med avsikt skapa ilska och hat? Varför vill onda krafter värva in barn i kriminalitet?
Så många frågor men alla så svåra att svara på.
När slutade det vara viktigt att vara snäll? När och varför tappade godheten all sin kraft?
Majoriteten av oss som går på denna jord vet att man skall behandla varandra med respekt. Vi vet hur man uppfostrar våra barn till att bli goda och fina människor.
Vi vet att det viktigaste är att vi är snälla mot varandra.
Jag har varit verksam och aktiv i idrottsrörelsen i hela mitt liv. Och jag vet hur viktigt det är att ha en tillhörighet i livet.
Men just där blir det även lite komplicerat. För även de onda krafterna erbjuder tillhörighet. Men skillnaden är att mörkret inte leder till något bra. För ondskan är inget annat än en falsk tillhörighet.
Så hur skall vi ta oss mot ljuset igen? Jo, vi måste göra det tillsammans. Vi måste göra det som ett lag. Vi på den goda sida måste stärka vårt lag genom att visa att vi finns här. Vi finns här för alla de individer som har valt fel stig. För vår på den här stigen är godheten. Vår styrka är att vi erbjuder gemenskap på riktigt. Och i vårt lag så tar vi hand om varandra. Helt villkorslöst.
Och idrotten har alltid varit viktig i samhället. Och den kommer fortsatt vara viktigt. Och det är vår förbannade plikt att göra allt vi kan för att vända på denna onda spiral som nu finns runt omkring oss.
Så för att avsluta denna text med lite padelsnack ändå så kan fasen inte uppstarten av det nationella seriespelet komma i en bättre tid. För nu jäklar har varenda en av oss där ute en utomordentlig chans att visa vad vi går för. Både på och utanför banan!
Ta hand om er där ute! Och hjälp vårt lag att vinna!
/Thomas
