Vi har nog alla spelat med den där energitjuven vid vår sida. I ögonvrån sett hur hen droppar axlarna till golvet eller suckar uppgivet när du råkar missa ett slag. Och i detta ögonblick känner du hur all spelglädje du hade innan matchen rinner av dig.
Kanske är det du som är den negativa partnern jag beskriver ovan?
Ja då finns det en risk att du till slut kommer stå utan någon som vill spela med dig! Så tänk dig noga för.
Rannsaka dig själv. Vem är du på banan och vem vill du vara på banan?
Just denna punkt är något som jag lägger mycket energi på.
Det är otroligt viktigt för mig som spelare, coach och tränare. Att när jag är på banan och spelar match så är mitt jobb att pusha, peppa och lyfta min partner. Oavsett om vi vinner bollarna eller inte. För vem missar avsikligt?
När jag står på banan med våra kids så är det mitt jobb att utbilda dem till att bli goda lagkamrater. För hur vi än vrider och vänder på det så är padel en lagsport. Ju tidigare vi lär våra ungdomar hur man beter sig i padelburen desto större chanser ger vi dem till att bli den perfekta lagkamraten
Det är egentligen en väldigt komplex sport den här padeln. Man lägger timmar på att nöta bandeja, viboras, grundslag osv osv.
Men är du och din partner inte synkade så spelar det ingen roll hur bra din forehand är. Ser inte du till att stötta, pusha och peppa så ger du inte din partner den energin hen behöver så kommer ni inte utvecklas.
Som ett exempel så vill jag använda det som skedde på Franska Öppna i juni.
Ale Galan och Jon Sanz har precis förlorat sin semifinal. En av Jon Sanz största matcher i karriären.
Den scen som utspelar sig framför våra ögon är något som jag hoppas många av er där ute tig del av. Låt mig beskriva det lite närmare.
På knä står Ale Galan, 27 år gammal, just nu rankad 3 i världen. Han har varit högst upp på rankingen. Han har vunnit 337 av sina 458 spelade matcher på WPT. Vilket innebär att han har vunnit ca 74% av de matcher han spelat. Och han har vunnit mängder av stora titlar i sin karriär.
Sittandes på bänken, närmast otröstlig, har vi Jon Sanz. 23 år gammal och har en vinstprocent på 60. Han har som bäst spelat semifinal på WPT. Vänsterhänt forehandspelare som säkerligen kommer ta hem ett gäng titlar innan han lägger racket på hyllan.
Herr Sanz har fått jobbet att axla rollen som ersättare till en av sportens stora giganter de senaste åren, den skadade Juan Lebron.
Tänk er den pressen han känner på sina axlar. Jag gissar att att han även känner stolthet, stolthet över att fått frågan av en av de allra största vi har i padelns fantastiska värld.
- Tjena Jon, Ale här! Vad har du för dig de närmaste veckorna? Jag behöver dig vid min sida. Juan är skadad och jag vill spela. Ställer du upp?
Tapia/Coello är inte med under franska öppna. Dörren är öppen att tillsammans med Galan till att ta sin första stora titel i karriären. Och allt han drömt om fallerar i en semifinal...En semifinal mot en Paquito Navarro som visat upp en oinspirerad padel den senaste tiden. Ett lag i Chingotto/Navarro som inte riktigt klickat än. I mina ögon är det ett drömläge.
Men det håller inte hela vägen.
Galan/Sanz förlorar 6–3, 4-6, 6-2 mot Chingotto/Navarro.
Vad Jon känner i detta läge vet bara Jon själv. Men jag kan gissa att han känner skam och besvikelse. Och allt på grund av att han inte kunde leva upp till sina högt uppsatta förväntningar. För ingen sätter nog större press på sig själv än vad Jon gör här. Chansen att få spela tillsammans med Ale Galan är en "once in a life time" händelse.
Och här vill jag nu hylla Mr Galan.
Lika besviken som man var på hans beteende turneringen innan Frankrike, lika stolt blir jag över den storhet han visar upp i detta ögonblick.
Under Marbella Master så visade Ale Galan upp sina sämsta sidor som medspelare. Just det som jag tar upp i början av denna text.
Men jag misstänker att han fick sig en tankeställare efter den turneringen. För här i franska öppna så går all hans energi att trösta, peppa och stötta Jon Sanz! Han talar om för Jon att vi förlorar tillsammans och vi vinner tillsammans.
De är mitt i rampljuset, mitt i den största av padelns scener. Ale Galan visar världen att han bryr mig om sin vän Jon. Han vill tala om för Jon att vi kommer växa oss starkare ur detta nederlag. För jag har din rygg och jag vet att du har min!
Team Galan/Sanz kommer resa sig från detta. Jon Sanz kommer bli en bättre padelspelare efter detta. Och Ale Galan växte ett par meter som medmänniska.
Och det är precis så som det skall vara! Man vinner tillsammans och man förlorar tillsammans.
Så jag hoppas att alla ni som läser denna text från och med nu kommer göra allt för att alltid vara den bästa lagkamraten ni kan på banan!!"
/Tomas
