Det här är padelpappan i Västervik, för Padelfebers läsare (försöker leka lite utrikeskorrespondent). Jag befinner mig just nu i en bunker. Bunkern består av ett gult tvåvåningshus i gammal stil och med mig i bunkern finns min familj, padelmamman och våra två barn. Beslutet att gå in i bunkern togs när de hårdare restriktionerna infördes. Utanför bunkern dånar ljudet från padelhallen av smashar, bajadas, bandejas, väggslag och ljudet från lyckliga människor där inne. Himlen lyses upp av banans strålkastare.
Att ta beslutet att avstå padel kändes från början helt givet och jag visste att detta kommer att bli utmanande. Jag hade föreställt mig att min kropp skulle reagera som Ewan Mcgregor gjorde i Trainspotting när han skulle bli fri från droger. Så illa blev det inte utan det gick rätt så bra inte spela. Padelmamman sa dock efter några dagar att det är nog bäst om du sticker ut och löptränar lite så du får springa av dig lite. Min plan har ju varit att under den här vilan från padel bygga upp min kropp lite genom att träna hemma och springa lite. Nu när jag snart vilat i tre veckor så kan jag med facit i hand säga att jag sprungit en gång. Det var i regn och blåst. Blev ändå över en halvmil och kändes rätt så bra i kroppen. Den tilltänkta träningen har istället blivit att ligga i soffan och äta chips och se på TV. Jag kan varmt rekommendera The Queens Gambit på Netflix. Oerhört bra serie.
De första fjorton dagarna utan padel gick rätt bra och planen var ju att vila tre veckor men nu är de hårdare restriktionerna förlängda och antal fall i Västervik ökar stadigt. I veckan som varit började jag bli riktigt sugen och för att dämpa mitt ökande spelsug så har jag köpt en ny tröja att spela i och även ett gäng bollrör. Det har fungerat lite som metadon för min hungrande själ. Sedan kom ett sms från en kompis om spel torsdag 19:30 med bra spelare och dessutom i en hall som bara har en bana. Suget kom direkt men nu har jag lovat mig själv uppehåll från spel. Jag fick tacka nej fast hjärtat skrek ja. Jag har ju gått in bokningsappen och kollat och det är fortsatt svårt att boka tider. Känslan kommer ibland att varför ska jag vila när många andra inte gör det utan de får fortsätta att göra det roligast jag vet...... Svårt att veta vad som är rätt och vi alla verkar tolka vad man får göra och inte göra olika.
I morgon har jag vilat i tre veckor och padelmamman sa åt mig att den 1 december kan du lira igen. Varför inte, tyckte jag. Den här vilan får mig att må psykiskt dåligt, så det bästa för mitt huvud måste vara att börja spela igen. Planen var då att bara spela där det finns en bana. Några av mina kompisar som också bestämt sig för att vila har nu börjat att spela igen. Då kan väl jag med göra det. Då kommer det en kommentar på mitt Instagram där en skriver att jag ska hålla ut, du är en förebild. Personen som skrev det har även bloggat om padelpaus och om allas motiveringar för att fortsätta spela padel i denna svåra pandemitid. Padelpausen kan användas till förbättringsarbete. Det var ju så jag hade tänkt men inte gjort. Jag får ta mig i kragen, börja träna hemma och försöka hålla ut lite till.
Padel har ju blivit en stor del av mitt liv och är en del av livet som jag älskar. Nu när jag inte kan spela padel känner jag mig lite som Liam Norberg efter hans rekordrån på typ 989 miljoner och där allt visade sig vara obligationer som inte går att göra pengar på...
Måtte detta lugna ned sig snart så jag kan lira.
Vamos
//Padelpappan
