Vilken vecka det var för någon vecka sen. Padelfeber fyllde 4 år, redaktör Håkansson fyllde 51 och så har jag och padelmamman firat 19 år tillsammans. Jag minns så väl när det gick upp för mig att hon var intresserad av mig. Jag hade då flickvän som jag precis flyttat ihop med och som jag trodde jag var lycklig med, men jag var ung och visste nog inte riktigt hur jag kände. Hade aldrig kunnat drömma om att en så snygg tjej kunde vara intresserad av mig. Så här i efterhand var det ett av mitt livs bästa beslut. Nu har vi två underbara barn och padelmamman är min bästa vän och partner. Vi kompletterar varandra bra i livets utmaningar. För ett tag sen spelade jag padel med Loobas och efteråt satt han verkligen huvudet på spiken. I padel är man inte bättre än sin svagaste länk. Just lagdelen i padel gör att jag både älskar och ibland hatar sporten.
Många här i staden har en partner och så spelar de 99 % med denna. Likt svanar håller de ihop i vått och torrt på banan. De utvecklas, vinner och förlorar tillsammans. Ibland kan jag sakna att ha en svan. I dag springer jag runt som en arbetsmyra på banan och har olika partners bredvid mig. När jag började med padel så var jag mer svanaktig.
Jag och en kollega som spelat mycket tennis körde igång ihop. Vi tävlade och spelade ofta tillsammans. Han var bättre i början men då min besatthet kom rätt snabbt till denna sport så ville jag spela mera, mera mera och utveckla mig inom padel. Jag hade velat haft en partner som älskade padel lika mycket som jag, som ville träna tillsammans och se Dani Dios videos på Youtube om och om igen.
Till en början befann jag mig på bakhandsidan men kände mer och mer att forehand lockade mig. Säsong två åkte vi ur serien och jag behövde ett byte. Hur skulle jag berätta för kollegan att jag ville byta partner och gå vidare. Till en början gjorde många slut genom sms här i Västervik. Jag tog mod till mig och gick in till kollegan och frågade om det var ok om jag spelade ihop med någon annan. Det var det och han blev inte ledsen. Jakten på partner gick vidare och jag slog mig ihop med en gammal squashspelare som smashar riktigt hård. Honom ska vi ha tänkte jag. Vi två började bra och mosade på rätt bra i serien och gick upp direkt. Sedan gick det tyngre och han älskar att slå hårt och tog även väldigt mycket boll på min sida upplevde jag. Dessutom ju längre tiden gick, desto bättre blev motståndarna på kontra på smasharna. Jag ville ha en partner som spelade mer padel. Jag kände att det var dags för byte igen så jag sa att jag behövde en paus från seriespelet och så tog det förhållandet slut på en naturlig väg. Sedan dess har jag stått utanför seriespelet i något år och utan fast partner.
Jag trivs med det nya livet utan fast partner även om det skulle sitta skönt att veta att man hade en utvald att tävla med. Ju längre tiden går desto bättre spelare hör av sig. Jag bokar nästan aldrig själv numera utan får frågor och så hänger jag på. Som familjefar med två barn och en padelmamma som nu gymmar vore det bättre att ta kontroll över mitt padelspelande men där är jag inte riktigt ännu. Hur vill jag då att min partner ska vara? Jag uppskattar nog mest att ha en defensiv gruvarbetare bredvid mig som gillar att försvara och vinna mycket bollar på andras misstag. Jag vill ha en spelande partner som gillar långa bollar och bara chansa ibland.
Detta glömmer jag bort rätt så ofta och så sitter en onödig smash högt upp i bakvägg. Jag försöker själv gå in med en positiv attityd när jag spelar och det är något som jag uppskattar hos en partner. Alla missar och alla vet om att man missat. Båda ska gärna prata mycket och peppa varann och se till att det blir en rolig match oavsett hur det går. Jag vill heller inte att min partner ska ta 85% av banan hela tiden utan låta mig ha min yta. Prata taktik under match gillar jag. Något jag ogillar hos en partner är de långa suckar man får höra ibland under matchen. Jag vet att jag borde fått över bollen så jag behöver inte höra sucken. Är ens partner negativ med många suckar så tappar jag självförtroende och blir knäpptyst. Spelet blir bara sämre och sämre. Kommunikation på banan älskar jag och tydlighet om vem som ska ta bollen. Detta är något jag måste utveckla själv. Min partner får även gärna tänka på att om det är en viktig boll undvika att chansa med en bajada rakt i nät. Ens partner får gärna vara en underbar person utanför banan och här anser jag att padelfolket är långt över medel i samhället.
Mitt eget spelande fortsätter att utvecklas men det jag är inte får till är volleyn. My god, den är verkligen en blandning av högt och lågt. Jag vet i teorin hur jag ska göra och kör mycket luftslag hemma. Har min partner en fin volley så skadar det inte som ett komplement till mig. Jag får ofta höra att jag alltid är glad och peppande på banan och det tror jag är bra för laget. Man vinner som ett lag och förlorar som ett lag.
Vamos!
//Padelpappan
