Sommaren 2023 skulle bli en supersommar med mina barn. Efter en resa utomlands tidigt på sommaren skulle vi åka nattåg norrut och även besöka farfar på Tjörn.
Båda barnen hade verkligen längtat och själv skulle jag gå på en fem veckors magisk semester.
Varför inte starta upp semestern ihop med en kompis där vi skulle äta och dricka gott. Samma dag spelade jag en tre timmars Americano ute utan större framgång, där jag trodde jag skulle dominera efter alla mina timmar på banorna i Spanien.
Att cykla in till stan lite senare under kvällen lät ju som en bra idé. Jag ville ju inte ta min elcykel utan tog min tolvåriga dotters cykel istället.
Kvällen blev lång och även en bit in på natten. När jag begav mig hemåt gick jag omkull på ett ställe som inte är så bra att ramla på. Resultatet blir x antal frakturer på revben och framförallt så bryter jag nyckelbenet på min padelarm. Ambulans ringes in. Jag ville bara hem och sova men hade väldigt ont i höger axel. Det blev transport till sjukhus, vilket ledde till att jag fick spendera tre dagar på kirurgen i Västervik med mängder av morfin. Jag har nog aldrig haft så ont i hela mitt liv.
Jag hade fått information om att nyckelbenet inte behövde opereras och att jag på tisdagen skulle få åka hem.
Denna vecka var min barnvecka men genom att ha en bra relation till padelmamman klev hon in och tog barnen. Så nöjd över den relation vi har nu med att ta hand om våra barn.
Sista dagen kom kirurgen förbi och sa att de nog måste operera trots allt och att ortopeden skulle komma inom kort.
Han kom fem timmar senare och berättade läget.
”Det finns inget som säger att operera är bra eller skippa. Du får bestämma själv.”
Jag har ju ingen kunskap så jag frågade ortopeden vad han skulle ha gjort. Han svarade operation.
Operationen skedde en vecka senare och allt gick kanon. Efter detta äventyr är jag så sjukt nöjd med den sjukvård jag fick.
När olyckan skedde var det padelvännerna Dacke och Wiström som snabbt var framme.
Nog om olyckan och mig och åter till padeln.
Vilka ringde och vilka skrev in mig hos sjukgymnast? Jo, padelkompisarna. Wiman som jag inte sett på sex månader ringer och Dacke skriver att hon är redo att få tillbaka mig på banan snabbast möjligt. Doktorn som opererade mig sa tre månader.
I stället för semester har jag suttit hemma i fem veckor i en baden-badenstol med dyna och inte gjort mycket alls.
Skulle jag klara mig tre månader helt utan padel? Ja, hade detta hänt för tre år sen hade jag nog gått under. Då var padeln som en drog som jag inte kunde vara utan. Nu är padeln fortfarande sjukt rolig men inte lika viktig. Mycket av mitt sociala liv är dock med padelfolket. När jag för en tid sedan var nyseparerad och jag drog knäet var jag väldigt ledsen, för padeln var ju mitt sätt att vara lycklig i. Nu när denna smäll kom visste jag ju att jag rådde för denna olycka och det sämsta var att mina barns semester inte blev det jag tänkt att den skulle bli, men de är lyckliga för det.
Jag har inte längre samma drogkänsla av spelet padel men kan verkligen sakna de människor jag brukar spela och skratta med i padelhallen.
Dacke tog hand om mig direkt och vi jobbade på med rehab och massage. Nu känner jag att för varje dag så händer det saker i min kropp och allt går framåt. Nu har det snart gått två månader och i dag var jag hos Dacke och jag har nu full rörlighet i min axel. Det var länge sedan jag var så glad och vecka 38 kör jag, Dacke, Wiström och Loobas en mixedmatch i lugnt tempo för att sedan äta mat ihop och bara umågs.
Det bästa med padeln är fortfarande de människor man hänger med.
Vi ses snart på banan.
/Padelpappan
