Herregud vilken berg-och-dalbaneresa det här blev och jag vet knappt vart jag ska börja. Men låt oss inleda någonstans under vår första vecka i Spanien.
Träningarna hade börjat på M3. Jag och Calle hade börjat komma in i tempot och i spanska “mañanainställningen”.
Vi presterade bra på träningen där vi slog (i form utav set och inte fulla matcher) många bra par, bland andra Lebron/Galan och Yanguas/Ramirez. Inte mycket att hurra för med tanke på att det var träning, men ändå något som gav självförtroende.
Känslan inför Madrid WPT var grym. Men mellan 9:00 och 10:15 på söndagen den 4 april var allt som bort blåst. Jag fattade verkligen ingenting. Vi mötte ett lag vi ska slå om du frågar mig. Det tog faktiskt ett par dagar innan jag insåg vad de gjorde bättre än oss. Det var helt enkelt att spela spelet bättre. Med det menar jag att de spelade bättre än oss i omständigheterna. Det var kallt, man såg inte bollen, det var halt och vi spelade med mjuka bollar. Låter som jag skyller bort mig, men tvärtom. Vi var mycket sämre än de var när det kom till det här. Vi tappade vårt spel och kände oss stressade. Medans Medina/Vasquez insåg allting snabbt och valde att lägga upp deras plan efter det.
Men här lärde vi oss vår första läxa på resan, tro mig verkligen på den punkten. Det kanske rentav var en av de viktigaste lärdomarna jag fått hittills. I tennisen hade jag nästan älskat de här förhållandena men i padel var det en helt annan femma.
Förlust blev det och en skada på det också. Jag fick en sträckning i min höftböjare efter att jag halkat till på matchen. Detta gjorde att jag fick vila stora delar av veckan därpå. Jag kunde enbart träna lugna korta pass och med korgmatning. Men match och sparring var helt uteslutet, det gick inte.
Den grymma känsla man kom med höll på att försvinna helt och hållet.
Alicante var nästa anhalt och vi skulle möta upp vår coach Andréas och kamerakillen Johan. Man fick lite energi tillbaka bara av att byta miljö och ha en större involvering av Andy.
Vi försökte träna några dagar innan FIP-tävlingen i La Nucia. Det kändes rätt dåligt i spelet för min del. Kunde inte riktigt röra mig som jag brukade, vilket skapade mer irritation och tankar på att skita i det.
Men dagen då utomhus-FIP:en skulle dra igång mot ett riktigt bra par, Salvador Oria och José Sanchez, hade jag bra känsla. Jag värmde upp riktigt noggrant och var redo. Det var första dagen jag inte kände något i höftböjaren. Det man var orolig för var spelet. Men vi började bra och spelade med omständigheterna som vi lärde oss. Den här dagen blåste det mycket. Då var ju planen att använda vinden och solen till vår fördel genom lobbarna. Hur bra de andra än smashar är det fasen inte lätt att hänga ut den i den blåsten och med sol i ögonen.
Vi skakade dem verkligen och de var irriterade. Breaket kom först till vår fördel i första set. Dessvärre tog de setet till tiebreak innan de slog in setbollen. Andra set höjde de sig medans vi inte riktigt litade på det höga spelet. Nu i efterhand skulle ju vi ändrat till ännu mer lobbar. I stället för tre lobbar per boll skulle jag nog vilja se nio-tio lobbar per boll. Andréas var på bänken och sa detta till oss men vi följde faktiskt inte taktiken. Vi kunde ha gjort det betydligt bättre.
Förlust två var i hamn. Vi var knäckta igen. Kanske inte lika knäckta som i Madrid men förluster är något av det värsta jag vet som ni kanske har insett nu. MEN det kändes bra i skadan.
På något sätt hittade jag energi till att spela en träningsmatch på kvällen samma dag. Jag och Yanguas mot Coello/Bautista (Bautista som vi skulle möta på söndagen). Bra match och det kändes skapligt. Men JÄVLAR vilket monster Coello är. Jag hade ändå hoppats på att man kunde hänga med honom. Men herregud vilken spelare. Det var på snudd att jag inte kunde spela på honom. Lobbade jag, smällde han ut den eller in i gallret. Droppade jag den på honom kom han som ett godståg och slog en jobbig volley som oftast följdes upp med en vunnen poäng. Det fanns inte så mycket luckor. När jag var på nät var det ju en annan femma, där fick man briljera lite. Jaja, han var grym. Vi lämnar det där!!
Windahl drogs med en sträckning i höftböjen, men det var en skada han lärde sig hantera.
Fredagen var över och lördagen hade kommit. Jag vaknade upp och kände av höftböjaren återigen. Chockad och uppgiven. Vi hade planerat träning med Simon/Bergeron på Blu padel (där vi skulle kvala). Jag ville ändå testa. En rejäl uppvärmning och nya skor skulle på. Det kändes väl helt ok men det slutade med att jag fick gå av träningen och var verkligen helt knäckt. Vi hade dock väldigt bra kommunikation på banan jag och Calle. Men problemet var ju att 24 timmar senare har vi en tävling och det är en WPT mot ett ruskigt bra bra i form av Fran Ramirez/ Jairo Bautista.
På kvällen bestämde jag mig för att dra i mig 100mg Voltaren och sa till Calle och Andy att jag är redo för krig. Går det så går det men så fort jag känner något kommer jag hoppa av.
Känslan var att gå i krig med en liten kökskniv mot andra med svärd.
Söndagen börja med 100mg Voltaren och tidigt uppvak. Noggrann uppvärmning och match.
Träffen på bollen var riktigt bra. Calle var på ”till 1 000” och var där och pushade hela tiden. Andy också. Vi var verkligen där som ett lag. Vi fick emot oss break i första set men när de skulle serva hem setet svajade det. Det svajade riktigt mycket. Vi växte och de sjönk. Vi tog hem ett fasligt viktigt tiebreak och påbörjade vår väg fram. Andra set fick vi 5-2 dubbelbreak. Stänger setet 6-4. Jag förstod det inte. En skräll var det. Inte många som på förhand väntade sig den här vinsten. Men vi tog den och vi spelade ut dem. Vi fick självförtroende såklart, framförallt jag.
Även om jag inte kunde röra mig som vanligt, såg jag inte det som ett hinder för första gången. Utan mer som en tillgång. Jaha, då får jag vara i defensiven längre och spela i ett högre tempo för att ta bort tid för motståndaren. Lobben blev ju viktig när den väl skulle användas i och med att jag inte var snabb nog för att följa upp den. Därtill fick Calle jobba mer och stänga vinklar och göra sig stor i banan. Shit vad han gjorde det bra. Det var som att vi satte vår taktik riktigt bra.
I andra matchen fortsatte det. Enklare match på pappret men man ska inte underskatta en tidigare topp 30-spelare som Raul Diaz.
Vi fortsatte med vår taktik och tog våra lägen. Klockren insats igen och de hittade verkligen ingen väg igenom oss.
Pre previa-final mot Medina/Brooks. Medina torskade vi mot i Madrid och Brooks har jag aldrig slagit. Men om söndagen var en klockren insats så var måndagens första match lika bra. Vi tog nästan varenda chans vi fick. Skickade de upp en lobb så slog vi ut den. Spelade de lågt täppte vi till alla vinklar. Jag fick känslan att ”Jag skulle inte vilja möta oss idag”. När väl matchbollen var inslagen och vamoset som hördes till Sverige var gjort , kom en sån skön känsla. Allt det negativa var borta. Kommunikationen var bra, spelet var där och vi hade roligt. Första helsvenska paret som tog sig igenom pre previa. Med den uppladdningen och allt som har hänt. Tycker fortfarande det är jävligt starkt.
I previan möter vi ett riktigt bra lag som tog sig in i huvudturneringen i Madrid och gjort det flera gånger tidigare. Vi trodde definitivt att vi kunde slå dessa också och den känslan sitter kvar. Första set håller vi servarna ganska snabbt. De bryter oss första gången vi gör ett enda misstag i volleyn. 6-4. Lite det är definitionen av previan. Får de ett lillfinger tar de hela handen direkt, speciellt de bättre previaparen.
Andra set får vi med oss 4-0 och dubbelbreak!! Vi spelar bra, tar alla chanser vi får. Vinner nästan alla volleydueller. De blir frustrerade. Här händer det igen som i första set. Vi gör två misstag i vårt servegame. De bryter oss direkt. Andra gången de bryter oss är på golden point. Jag får en klockren fh volley som helt ärligt rullar ut. Alonso (fh-spelaren) använder sitt 6:e och 7:e sinnetoch får upp den på något vänster. På nätkanten som studsar upp i mitt bröst. 4-4. Därefter spelar de riktigt bra medans vi bjuder på två misstag resten av matchen. Förlusten tog ju hårt men det var faktiskt andra saker som kom in i mitt huvud efter denna duschen. Inte vinsterna innan utan var vi började denna tävling eller ja, uppladdningen för den delen.
Jag var riktigt stolt av att vi valde att ta alla motgångar och negativa tankar och vända det. Vi kunde ha valt att slänga in handduken och gått in med inställningen ”det kommer inte gå”. Men vi svängde verkligen allt. Vinsterna gjorde ju sitt jobb men det som vi gör utanför banan tillsammans var nog det som var svaret. Vi börja prata mer frekvent vad vi ska göra, hur ska vi ta oss igenom det mentala och hur ska vi nå det resultat vi vill. Hur vi vill genomföra våran plan och taktik. Detta pratade vi om mellan poängen på banan också. Denna resa var så viktig på otroligt många sätt.
Nu väntar det vila där jag blir kvitt denna sträckning och sedan SPTn i Göteborg tillsammans med Calle.
Därefter väntar Vigo WPT och en otrolig späckad maj och juni. Riktigt roligt!
Nu gasar vi och tar med oss all erfarenhet.
Om någon hade sagt att vi skulle börja året med en SPT vinst och nå vårt mål som är Previa på två försök hade jag tagit det alla dagar i veckan. Nya mål är snart satta och hungern är sjukt stor!
Vi hörs snart igen
DW out
