I september 2020 teamade jag ihop med en ny partner (Ina) i seriespelet. Men innan vi blev ett team på riktigt låg det mycket ångest och vånda bakom beslutet att lämna min förra partner. Det är aldrig skoj att lämna men ibland måste det göras för att utvecklas och ta sig vidare.
Nu, 1,5 år senare är det dags igen men denna gången är det inte förenat med någon vånda. Ina och jag har spelat ihop länge nu och i början var det helt magiskt. Vi vann allt och vi blev paret alla ville slå i seriespelet. Det var som att vi var skapta för att spela ihop. Vi utvecklades tillsammans och vi var trygga med varandra. Jag behövde aldrig fundera på var Ina skulle lägga bollen, jag visste exakt hur hon tänkte och var jag skulle placera mig för att stå rätt. Vi var oerhört samspelta och det var roligt att spela padel.
Men sen hände något och kanske handlar det om att vi blev för trygga med varandra. Vi blev som ett gift gammalt par som istället för att lyfta varandra plötsligt triggade fram irritation och frustationen växte hos oss båda. Det var som att allt det trygga och självklara inte fanns kvar.
Vi pratade inte längre samma språk och det som förr var vår styrka blev nu istället en fiende att kämpa mot. Vi utvecklades inte längre tillsammans utan det blev mer slentrian och jag tror att vi båda egentligen kände detta långt innan vi vågade lyfta det.
Tanken hade passerat i mitt huvud om vi verkligen skulle spela vidare? Det var något i mig som sa att ja, det ska vi för inte tänker jag ge mig bara för att det går lite emot oss. Men å andra sidan så kanske det bara var en naturlig väg att gå, att dela på oss men jag gillar inte de enkla vägarna. Jag bollade med tanken fram och tillbaka och visste helt ärligt inte riktigt vad jag egentligen ville.
Ställde mig frågan om det var roligt att spela padel? Nja, så himla skoj var det inte egentligen om jag var riktigt ärlig. Jag hittade tusen saker hos Ina som var fel, precis som hon hängde upp sig på mängde av saker hos mig som irriterade henne. Vi var helt enkelt inte längre skapta för att spela tillsammans.
Jag valde dock att gå med på att vi skulle köra en runda till i seriespelet då hon ställde frågan till mig. Inbillade mig att det kanske var jag som missuppfattat allt och det var nog inte så farligt som jag trott. Att hon ställde frågan om att vi skulle fortsätta måste ju betydda att jag läst in hela situationen fel. Hon kanske inte alls störde sig på saker hos mig och hon kände nog inte alls det jag känt, att vi inte längre passade ihop.
Jag skämdes lite över att jag varit redo att ge upp men samtidigt så skämdes jag egentligen ännu mer över att jag inte vågade lyfta frågan om vi verkligen skulle fortsätta. Det kunde ju inte bara vara jag som kände att det inte längre stämde…
En vecka senare fick allt sin upplösning i alla fall. Ina sa efter en match rakt ut vad vi båda verkligen tänkte på riktigt. Hon sa, ”Anna, vi spelar inte bra ihop längre, ska vi inte dela på oss”. Min första reaktion blev förvåning, vi pratade ju om att fortsätta för bara en vecka sedan och jag hade mått dåligt över att jag känt massa negativa tankar och läst in henne fel. Men det tog mig ca 30 sekunder att bearbeta hennes kommentar och sen var jag helt med på banan. Klart att vi skulle dela på oss! Bättre beslut har sällan tagits och plötsligt kände vi oss fria båda två.
Med två matcher kvar i serien och absolut ingenting att förlora då beslutet var fattat om att dela på oss var det som att vi började om. Vi spelade padel som vi aldrig spelat förr. Vi var lugna, stabila och vi hade roligt.
Det var som att all glädje var tillbaka och jag är tacksam för att vi nu ror den här båten i land med värdighet och jag är glad för att vi delar på oss. Det kommer bli bra för oss båda och det är med stor värme och stolthet som jag säger TACK Ina för den här tiden! Vi vann div 1 flera omgångar och vi var paret alla ville slå. Men allt har sin tid och snart börjar en ny era och då kommer vi jaga varandra men i nya konstellationer och tro mig, jag är redo att jaga eller bli jagad ;)
//Anna
