I morgon börjar EM. Svenska landslaget anlände till Spanien redan i går och hinner väl med ett par träningspass i Cadiz innan det stora allvaret ska börja: ett EM-slutspel helt utan svaga nationer. Bara de åtta bästa finns på plats, vilket gör att det är skarpt läge direkt och inget utrymme för mjukstart.
Bortsett från Simon Vasquez så har vi verkligen våra åtta bästa spelare på plats och det är ett väldigt fint landslag, ett lag att vara stolt över och även ha förväntningar på.
Det finns inga konstigheter när det gäller förutsättningarna. Vi drömmer om att Sverige ska nå en fin placering och att vi äntligen kan slå något av lagen Portugal, Frankrike eller Italien, de nationer som Sverige jagat så länge nu.
Jag skulle bli väldigt förvånad om förbundskapten David Howe i det här läget börjar laborera det minsta med uppställningarna. All logik säger att han kör precis samma som under kvalet, vilket ger oss följande samspelta par:
Adam Axelsson/Willy Släryd.
Daniel Windahl/Albin Olsson.
Douglas Rutgersson/Daniel Appelgren.
Linus Frost/Simon Yitbarek.
Jag tänkte roa mig lite med att gå igenom varje par och hur jag bedömer att spelarna befinner sig formmässigt och vad vi kan och bör förvänta oss.
Om vi börjar med Axelsson/Släryd så har det knappast undgått någon att Släryd vunnit två FIP-tävlingar de senaste veckorna. Han vet att han har spelat riktigt bra och därför borde självförtroendet vara på topp. Dessutom vet han exakt vad som förväntas av honom när han spelar med Axelsson.
Om det finns någon oro för vårt förstalag handlar det snarare om Axelsson. Den är inte särskilt stor, men den finns där. Han har blandat och gett på sistone. Resultaten på Premier Padel har varit okej med olika partners, men inte mer. Segern i FIP Silver i Melilla var femstjärnig, men i genrepet i Jönköping åkte han ut redan i första omgången.
Vårt landslag behöver verkligen Axelsson i form.
När det gäller Rutgersson och Appelgren kan vi nog vara trygga. De var inte direkt lysande i helgen i Jönköping, men deras FIP-seger i Kroatien borde ha gett det självförtroende som behövs. De har tävlat kontinuerligt och är helt enkelt redo.
Att ha ett så pass bra tredjelag är vår styrka.
Likaså att ha ett ”reservlag” som Frost och Yitbarek, som var i semifinal i helgens FIP.
Jag har medvetet väntat till sist med Windahl och Olsson. Dels för att det känns som att det är det par som är svårast att bedöma för tillfället, men även för att det enligt mig är de spelarna som sitter på nyckeln till en succé.
Både Olsson och Windahl har tävlat sparsamt på sistone och det är bara att hoppas att FIP Bronze i Jönköping gav tillräckligt med matchtid för att de ska känna sig mindre rostiga nu i EM.
Jag tyckte faktiskt att både Olsson och Windahl var mer vingliga än vanligt i Jönköping, men det var absolut inte så dåligt som Windahl själv kände efteråt. Höjderna i spelet fanns där, med aggressiv offensiv. Om de bara kan hitta en större trygghet i defensiven så finns det direkt en nivå till att hitta.
I många år har Windahl varit landslagets självklara ankare. En roll som han gillat och som han förvaltat, men den här gången är det inte riktigt så. På grund av nedtrappad satsning och att han nyligen blivit pappa har han både färre tävlingar i kroppen och lägre ranking än normalt.
Det vore omänskligt att begära han ska leverera padel på den höga nivå han gjorde under sin prime, då åttondelsfinaler i Premier Padel tillhörde vanligheterna. Åtminstone inte konstant. Men både han och vi andra vet att de höga höjderna finns där och kan han mobilisera sitt allra bästa spel när det gäller som mest kan det vara exakt den detaljen som gör att Sverige den här gången lyckas med något vi aldrig tidigare klarat av.
Om vi bortser från Spanien så har alla motståndare en enorm respekt för Windahl. De har mött honom, fått stryk av honom och vet att han har varit topp 50 i världen.
Ännu har inte lottningen gjorts. Vi vet därför inte förutsättningarna, exakt. Men sett på förhand så borde Tyskland och Storbritannien vara ett nummer för små i detta sammanhang, samtidigt som Spanien är ett nummer för stort. Sverige och Nederländerna är väldigt jämna och drömmer om att kunna passera något av Italien, Frankrike och Portugal.
Johan Håkansson
