Att skriva den här ”krönikan” känns väldigt märkligt. Det görs varken med lättnad eller glädje, men ändå vet jag att beslutet som vuxit fram under ett par års tid är det rätta.
Padelfeber föddes den 1 oktober 2016 och det var möjligt tack vare ett stort stöd och engagemang från det som då var Padelsverige. Communityn var inte stor på den tiden, men den var drivande och ville framåt och när jag presenterade idén om en nyhetssajt för sporten var det flera aktörer som ville backa upp den.
Min vision var egentligen enkel. Alla sporter behöver få läsa om sig själv och med en sajt skulle man skapa ett gemensamt torg, där våra profiler fick synas och bli kända, men även skapa utrymme för debatt och nyheter.
Åren har gått och oändligt mycket har hänt på vägen. Spelare har kommit och gått. Lycksökare också. Vi fick World Padel Tour till Båstad och Malmö. En pandemi svepte över världen och vad den innebar för padeln i Sverige är nästan värt att skriva en bok om.
Det gick fort från att Globen och mässor förvandlades till padelcenters till att rubriker mest kom att handla om död och förödelse.
Nu är året 2025 och svensk padel ser helt annorlunda ut, på alla fronter.
Jag älskar verkligen svensk padel. Jag njuter lika mycket av att se Adam Axelsson spela maindraw i Rotterdam som att se våra kids kämpa framgångsrikt på ungdoms-VM.
Men att mer eller mindre ensam driva en nyhetssajt är inte helt enkelt. Det kräver att man i princip alltid är uppkopplad, att mer eller mindre varenda helg går åt att följa tävlingar, vilket såklart påverkar övriga livet. Man förväntas också vara tillgänglig i princip hela tiden.
Efter tio år i padelns tjänst känner jag helt enkelt att det är tid för annat.
Samtidigt känner jag att det lustfyllda någonstans längs vägen har gått förlorat. Jag vill inte bli vare sig gnällande eller högtravande här, men jag saknar verkligen tiden som präglades av framtidstro, optimism, nybyggaranda och gemenskap.
Ändå finns det absolut ingen bitterhet. Padeln har gett mig så mycket i form av upplevelser och kontakter att jag snarare är en extremt lyckligt lottad person.
Men var sak har sin tid. Allting har ju ett slut. Och tio år för Padelfeber känns faktiskt riktigt bra. En liten epok.
Kanske kan någon eller några andra ta över jobbet. För det där om att alla sporter behöver få läsa om sig själv gäller i allra högsta grad fortfarande. Och svensk padel är verkligen i behov av fristående röster som vågar och vill lyfta frågor som driver utvecklingen framåt.
Men som sagt: ett år till kör jag på. Eller lite drygt. Hela 2026 kommer sajten leva som vanligt och jag ska försöka njuta av resan hela vägen in i mål.
Vad jag sedan ska jag göra har jag ingen aning om, men det har jag några månader på mig att fundera ut.
Jo, en sak vet jag, såklart: jag kommer att spela så mycket padel som kroppen tillåter.
Johan Håkansson
