Vi var nära. Vi var extremt nära att lyckas med det där vi aldrig någonsin klarat av: att på ett mästerskap slå ett av länderna Portugal, Italien eller Frankrike.
Vi tog det till ett avgörande set i den avgörande matchen, men tyvärr slutade den svarta kvällen med att vi bara får bryta ihop, komma igen och fortsätta att drömma.
Vi blev lite för små när det verkligen skulle avgöras och vi kan såklart ta ut många enskilda händelser som i efterhand kändes avgörande.
Vi kan prata om ett extremt tveksamt domslut i avgörande set i den avgörande matchen, eller om hur Daniel Windahl och Albin Olsson missade sina setbollar i den första matchen, eller hur Douglas Rutgersson började fokusera på fel saker i avgörande set i den sista matchen.
Vi kan absolut lyfta fram hur grymt och förjäkligt det känns just nu, men det känns samtidigt så fel.
För vad vi också fick se var hur en svensk 19-åring och en 20-åring klev ut på centercourten och besegrade de fruktade bröderna Miguel och Nuno Deus, rankade 37 i världen. Det är alltså det finaste och bästa Portugal någonsin fått fram på herrsidan. Ändå kunde Axelsson och Släryd vinna och man gjorde det helt enkelt för att man var bättre.
Hur bra är man då?
Och framför allt: hur bra kan man bli?
Jag kände en sån oerhörd stolthet i det ögonblicken. Jag försökte gå igenom minnesbanken och jag kan faktiskt inte komma på när jag var mer stolt över svensk padel än just då.
Att Adam Axelsson har en höjd som gör att han kan slå topp 40-spelare visste vi. Men att Willy Släryd redan skulle vara där måste jag vara ärlig och säga att jag absolut inte trodde var möjigt. FIP Bronze är en sak, men ett samspelt par vars vardag är maindraw på Premier Padel är något helt annat.
Många gånger jag funderat på vem som skulle vara Axelssons perfekta partner nästa säsong på Premier Padel och så har svaret funnits framför oss hela tiden. Axelsson och Släryd passar helt enkelt perfekt ihop. Och nästa säsong är Släryd helt redo för den stora scenen.
Men det är framtiden. Nuet är extremt bittert och resten av EM känns bara känslofattigt. Ja, som om det rent av var över.
Johan Håkansson
