Vi lägger årets fjärde SPT till handlingarna och trots att det blev helsvenska favoritsegrar i båda elitklasserna var det ändå danskor och en spanjor som satte färg på tillställningen.
Under många säsonger var det ju precis så det var. Varje SPT lockade till sig utländska spelare som gjorde tävlingarna både roliga och svårtippade.
Men i takt med att de utländska gästspelarna har droppat av har SPT allt mer blivit en lite urvattnad variant av SM. Och ingen går igång på åtta-nio SM per säsong. Det blir helt enkelt för tråkigt.
De utländska spelarna är otroligt viktiga, dels för variationen men också för att det är det svensk elitpadel ska handla om: att bli allt bättre på att mäta sig internationellt. Annars blir ankdammen för liten.
SPT 4 på Bon Padel förärades av tre duktiga danskor som verkligen förvandlade damklassen. Alla tre var dessutom i semifinal och två av dem, Julia Wiese och Simone Alipieva, fick spela final.
Den blev en ren landskamp mellan Sveriges bästa lag och Danmarks bästa lag (på rankingen i alla fall) och det var både roligt och kittlande.
Nu var Amanda Girdo och Linnea Björk lite för överlägsna och vann i två raka set utan att på något sätt maxprestera. Så bra är våra svenska stjärnor och för varje gång jag ser dem vinna en SPT i hyfsat överlägsen stil växer min frustration över att de här två tjejerna inte befinner sig på FIP-touren. Det är ju precis där de hör hemma och det är endast där de kan hitta värdigt och utmanande motstånd.
På herrsidan hade Mathias Gavelin lockat hit spanjoren Josep Aymerich och det var ett par som absolut kändes farligt på förhand. Att de rent av gick till final var riktigt uppiggande, men väldigt välförtjänt efter att ha slagit ut Douglas Rutgersson och Albin Olsson.
I finalen väntade Adam Axelsson och Willy Släryd och det var en final som såg ut att även den tämligen odramatiskt gå till det helsvenska laget. De ledde 1-0 i set, hade break upp i det andra och dominerade spelet ganska tydligt.
Men plötsligt uppstod ett halmstrå, en golden point i Axelssons serve, och då lyckades Gavelin med sin förmodligen bästa serveretur i livet – stenhård och otagbar. Det tog setet till tiebreak och där hände oväntade saker. Den normalt sett så säkre Axelsson hade fem missar (!), vilket också ledde till 2-7.
I tredje set var det Gavelin och Aymerich som skaffade sig ett break och såg ut att ta hem titeln, men tack vare två mäktiga smashkontringar av Axelsson blev det tillbakabreakat till 3-3.
Och efter det var det bara foten på gaspedalen. Axelsson och Släryd flög fram till 6-3, vilket i första hand var en mental viljeseger.
Det var en lysande final – inte minst tack vare den vänsterhänte Aymerich. Men ändå måste Mathias Gavelin hyllas reservationslöst. Tidigare har han vunnit två SPT-titlar i par med Yitbarek – nu var han nära att ta en tredje titel och var dessuotm nära att slå ut halva det svenska landslaget.
Ja, jag nämner det av en anledning – för om Gavelins utveckling fortsätter så är det faktiskt där han hör hemma, som en av våra fyra backhandspelare i ett stort mästerskap.
Johan Håkansson
