Sverige slutar sist i EM tillsammans med Tyskland. Vi gör vårt sämsta mästerskap på många herrans år, men på förbundets sociala medier kan jag läsa att sammanhållningen och kämpaglöden har varit god, att viktiga erfarenheter har skaffats.
Verkligen?
Om vi bortser från matchen mot Portugal fick jag snarast känslan av att spelarna inte ens ville vara där, att de mer motvilligt ställde upp lojalt än att de brann. Det var ganska sorgligt att se, faktiskt.
Men trots det ledsamma slutet tänkte jag dock inte fokusera allt för mycket på dessa dagar. Sverige hade kunnat slå Portugal och då hade veckan förmodligen sett helt annorlunda ut. Och med en Vasquez i laget hade det rent av kunnat sluta med EM-final (att inte den situationen löstes i god tid innan mästerskapet är en tragik i sig).
Men jag tycker ändå att misslyckandet, vilket det såklart är, ger ett bra tillfälle vi tillsammans, på allvar, börja ställa oss frågor om hur svensk padel egentligen mår. Det är ett bra tillfälle att se den stora bilden och det är fel läge att skönmåla nu.
Vi hade nyligen ett ungdoms-VM där Sverige tog ett steg bakåt, vårt damlag kvalade inte ens in till EM och bland herrarna tror jag att det är få eller ingen som nu lämnar Spanien med en känsla av att det blev ett bra mästerskap där de lämnade allt på banan. Jag kommer aldrig att kunna acceptera insatser som de mot Spanien och Storbritannien. Nån jäkla stolthet måste alltid finnas i att bära den blågula tröjan.
En utvärdering behöver absolut göras och då vill jag att förbundet kommer fram till helt andra saker än att det minsann var gott gry i pojkarna.
Jag blir faktiskt ganska deprimerad när jag tänker på vad svensk padel är i dag. Det som såg så lovande ut för några år sedan har kraftigt tappat fart och frågan är vart vi är på väg.
Ser vi på damsidan är det nästan katastrofalt illa. Vi har en spelare (Juni Sjöland) som är hårdsatsande. Resten känns mer som att de spelar på hobbynivå. Det är väl okej, men inte för en nation som har som uttalat mål att bli en av världens bästa.
På herrsidan ser det ändå ljusare ut, men man kan höra varningsklockorna även där. I dag har vi flera som tävlar internationellt och till och med vinner FIP-titlar, men hur många verkligt hårdsatsande spelare har vi om några år?
Under de senaste åren har jag kontaktats av så många människor som har frågor och synpunkter angående förbundet och självklart är det dit strålkastaren till sist måste riktas.
Eftersom det aldrig verkar finnas pengar till spelarutveckling måste man dels fråga hur förbundets ekonomi ser ut i stort och om pengarna verkligen används till rätt saker.
På senare tid har jag mer fått känslan av att det är ett streamingförbund, att det är där kraften, energin och engagemanget läggs.
Parentes: när jag ändå nämner streamingen kan jag bara inte förstå hur ett förbund kan köpa rättigheterna från ett mästerskap för att sedan förpassa öppna sändningar på Youtube bakom sin egen betalvägg. Är det verkligen att främja sporten och intresset?
Förbundet har lagt ner massor av tid, energi, arbetstimmar och pengar på att driva sin egen tour SPT och att nu i år agera streamingbolag. Är det rätt prioriteringar eller är det saker som andra hade kunnat sköta för att frigöra kraft åt sånt som är viktigare?
SPT har blivit sämre och sämre för varje år, hur mycket man än har försökt att sminka över det.
Jag ser mörka moln lite här och där. Jag ser föräldrar som desperat försöker få en ekonomi för att kunna stötta sina barn som vill bli morgondagens stjärnor. Jag ser tidigare engagerade padelledare som lämnar sporten. Jag ser andra länders förbund som kan stötta sina unga spelare bättre än vad Sverige kan.
Förbundet har anställt den gamle curlinglegendaren Peja Lindholm som elitansvarig, som i sin tur satsat på spanska förbundskaptener. Det känns alldeles för tidigt att göra någon vettig utvärdering där, men vad vi kan konstatera är att det på kort sikt inte inneburit något sportsligt lyft. Tvärtom.
Jag tycker det faktiskt är läge att lyfta på alla stenar, som någon politiker sa. Är Peja Lindholm rätt person för jobbet? Om svaret är ja: ges han rätt förutsättningar? Får våra landslag det?
Jag har hört kritiska röster som efterlyste både sammansvetsande läger inför EM och bättre förberedelser på plats i Spanien innan ödesmatchen mot Portugal.
Har förbundsschefen Calle Åkesson gjort ett bra jobb de senaste åren? Är han rätt person att ta svensk padel in i framtiden? Det är också frågor som bör ställas, likaså frågan om det är vettigt att förbundets anställda sitter utspridda runt om i Sverige i stället för att vara en samlad och effektiv skara.
Förbundet har ansvar för mycket – men givetvis inte allt. Det som faktiskt oroar mig allra mest är faktiskt att sponsorer inte vill finnas i padeln som tidigare. Jag tror att allt snack om padeldöd har skrämt bort många och det har varit ledsamt att se hur vissa personer inom svensk padel har gjort allt för att sprida bilden av en sport på väg att gå under.
Hur kan svensk padel bli sexig, spännande och attraktiv igen? Hur lockas sponsorer tillbaka? Hur ska vi se till att Sverige varje år arrangerar Premier Padel? Hur får vi tillbaka det viktigaste av allt: framtidstron?
Jag drömde stort om svensk padel. Jag ville att sporten skulle gå sina egna vägar och fortsätta vara en uppkäftig, självständig och lite rebellisk karaktär bland racketsporter. I stället har jag med viss sorg sett hur vi för varje år malts ner i RF-kvarnen och blivit precis som vilken annan sport som helst.
Det blir bara gråare och tråkigare för varje år samtidigt som eldsjälar och starka profiler har försvunnit.
Så jag ställer frågan igen: Hur mår egentligen svensk padel?
Johan Håkansson
