Som ni kanske har läst har vår högst rankade spelare, Simon Vasquez, valt att avstå landslagsspel och därför inte är uttagen till EM-slutspelet. Han är besviken på att han inte fick ta del av förbundets ekonomiska stöd, ett ”straff” för att han inte närvarade vid förbundets nyinförda fystester.
Jag har lyssnat på både Vasquez och förbundets versioner och jag har ungefär lika stor förståelse för båda parter.
Men mest landar jag i slutsatsen hur otroligt lätt detta hade kunnat undvikas. Om man bara hade velat.
Förbundet har anställt gamle curlingstjärnan Peja Lindholm som landslagsansvarig och gett honom uppdraget att utveckla vår landslagsverksamhet. Lindholm har tagit sig an uppdraget med stort allvar och det märks verkligen att han vill höja ribban rejält och göra saker och ting mer seriösa och proffsiga.
Vilket är alldeles utmärkt.
En av de saker Lindholm direkt ville införa var att dokumentera och säkerställa elitspelarnas fysiska status – och på sikt även kunna jämföra dessa värden mot spelarna i världseliten. Det var det som den numera berömda helgen på Bosön gick ut på.
Att Lindholm tycker att den helgen och hela projektet är viktigt är inte heller svårt att förstå. Det låg honom väldigt varmt om hjärtat och därför krävde han hundraprocentig uppslutning av spelarna.
Samtidigt:
Peja Lindholm visste om situationen för Vasquez, att vår stjärna precis hade varit på resande fot i nästan en månad oavbrutet och värdesatte att kunna få vara med sin familj just denna helg. Sedan skulle han ut och tävla igen.
Peja visste att Vasquez hade skäl att vilja slippa närvara den helgen, låt vara att Peja inte tyckte det var nog starka skäl.
Lindholm hade kunnat sagt något i stil med att han förstår situationen, men att testerna är av väldigt stor betydelse och att det därför är än viktigare att han är med nästa gång.
Inte gjort en större sak av det än så.
I stället valde förbundet att stryka Vasquez som berättigad till det nyligen införda ekonomiska stödet. Och då reagerade Vasquez ungefär som han brukar när han blir sårad. Han tackade nej till landslaget.
Man kan tycka det är en överreaktion, men som jag lärt känna Vasquez genom åren så är han också en man av principer och när han känner sig sviken så vill han inte vara med.
Där står vi fortfarande. Månaderna har gått men varken förbundet eller Vasquez har lyft ett finger för att förändra den nuvarande situationen.
Jag kan som sagt förstå Peja Lindholm som blickar flera år framåt och vill sätta en ny standard för landslaget. Och jag kan också förstå Simon Vasquez.
Allt är bara så oerhört sorgligt. Här hade vi chansen att mönstra det absolut starkast tänkbara landslaget vi kan ställa på benen. Vi kunde dra nytta av Vasquez och Windahl innan de blivit för gamla/trappat ner samtidigt som Axelsson och Släryd slagit igenom underifrån.
Vi hade ett läge att verkligen slåss om medaljerna.
Det har vi i och för sig fortfarande, men chansen är bara inte lika god.
Allt jag vill göra är att ropa: ”Snälla, lös detta omedelbart”, men jag har absolut inga sådana illusioner.
Det är bara att hoppas att parterna tycker att det är värt det.
Avslutningsvis: det är minst sagt ironiskt att införandet av ekonomiskt stöd, som Vasquez slagits så hårt för, skulle bli det som fick honom att nobba landslaget.
Johan Håkansson
