Går det att segra ihjäl en sport? Nja, det är nog att dra det lite för långt. Men det går absolut att segra ihjäl det passionerade intresset för en sport.
Coello och Tapia är i min bok det bästa lag padelvärlden har sett. Jag håller dem faktiskt som bättre och större än Bela och JMD på sin tid, med tanke på att sporten och konkurrensen är något helt annat i dag. Att kunna dominera så totalt som de gjort de senaste åren är helt enkelt galet.
Jag läste nyligen att Ale Galan sa att han i dag är en betydligt bättre spelare än när han var världsetta med Lebron, ändå har det inte blivit många titlar. Däremot en oändlig rad av finalförluster. Det har liksom varit den roll han fått tilldelad på grund av den väldige Arturo och den löjligt begåvade Tapia.
Den duellen och rivaliteten är det som vi fått serverad under ganska lång tid och vi är nog ganska många som började tröttna på dessa finaler. Det var inte helt enkelt att uppmana den äkta entusiasmen.
Vi behövde något nytt.
Vi behövde Leo Augsburger.
Redan när han och Cardona besegrade Tapia och Coello tidigare i år såg man att allt egentligen fanns där. Spelet, fysiken, smashen och kanske allra viktigaste: oräddheten. Alla andra spelare blir, fullt förståeligt, små när de ställs mot ”de oslagbara”, men Augsburger är något annat.
”Han kan faktiskt bli en ny världsetta en dag”, har vi sagt ett par gånger i Padelfebers podd, just med tanke på hans unika egenskaper.
Men då behöver han en parhäst som kan hjälpa honom dit. Cardona var bra – men helt enkelt inte nog bra, särskilt i defensiven.
Jag var långt ifrån övertygad om att Martin Di Nenno skulle vara mycket bättre, hans kurva har snarare pekat åt fel håll. Men jag hade uppenbarligen fel. De behövde bara två tävlingar tillsammans för att bevisa sig.
I deras allra första tävling gick de till kvartsfinal där de också pressade Coello och Tapia i två tuffa set. Sedan var de redo.
Man kan säga att de gjorde en ”grand slam” i Madrid. I kvarten skickade de ut Galan/Chingotto i två raka set. I semifinalen vann de en makalös tillställning över Lebron/Stupa med 7-6 i avgörande. Och i finalen var de redo för att besegra Tapia och Coello med 6-4 i avgörande set.
På tre dagar slog de ut världens tre bästa par. Och visst, det är många som har påpekat att Tapia inte var hundra procent i finalen, men så har det varit många gånger tidgare och ”de oslagbara” brukar vinna ändå.
Om herrklassen på Premier Padel höll på att drabbas av narkolepsi på grund av överlägsenhet har den snarast fått effektiv behandling genom elchocksterapi.
Vi har fått tillbaka en hungrig Lebron som verkar besatt av tanken att tillsammans med Stupa kunna utmana och vinna titlar igen.
Men framför allt har vi fått Leo Augsburger.
Han har länge haft både auran och världens bästa smash. Men självklart är han så mycket mer och när han nu äntligen har fått en partner som kan försvara i yppersta världsklass är han redo att på allvar försöka uppnå det minst sagt svåra projektet:
Att bli världens bästa spelare.
Johan Håkansson
