Låt oss bara inledningsvis sätta allt i ett sammanhang. Vi kommer alla ihåg hur Tapia och Coello dominerade första halvan av förra säsongen, vi minns hur de radade upp en mäktig svit över antal vunna turneringar och att de många gånger såg smått oövervinnerliga ut.
Men vi minns också att de andra halvan av året inte stod att känna igen. Kanske var Tapia halvskadad, möjligtvis var Coello sliten men oavsett så var det en ny situation. Paret vann inte en enda turnering de sista månaderna av 2023 och jag måste erkänna att det jag var allra mest nyfiken på inför denna säsong var vilken version av Coello/Tapia vi skulle få se.
Var det laget som kunde vinna tävlingar – eller började de bli så sönderlästa att deras era om bäst i världen redan var över?
Jag har aldrig – och då menar jag aldrig – sett något liknande. Men jag befarar att vi kommer att få se det igen.
Nu har det gått två turneringar. Efter den första måste jag säga att frågeställningen åtminstone delvis kändes aktuell. Men efter den andra tävlingen finns ingenting kvar, mer än att man lägger sig på golvet i fosterställning och ber om nåd.
Jag har aldrig – och då menar jag aldrig – sett något liknande. Men jag befarar att vi kommer att få se det igen.
I går satt jag och såg semifinalen mot Paquito och Sanyo och allt jag tänkte var att di gamle var enormt dåliga, att deras tid var förbi och att de delvis skämde ut sig. Det såg ut som om det inte fanns ett enda sätt som de kunde hota Coello och Tapia. Det kändes som att de unga kunde avgöra bollen precis när de ville och hur de ville. Det var nästan smärtsamt att se.
I dag är jag beredd att ge Paquito och Sanyo viss upprättelse. Jag inser att det inte var de som var så hemskt dåliga – det var Coello och Tapia som bestämt sig för att lämna den här planeten.
När det var dags för final väntade Javi Garrido och Mike Yanguas, som båda gjort sina bästa turneringar någonsin och som uppenbart är i toppform. Skulle de rent av kunna vinna sin första stora titel?
Svaret? Hahahahahaha.
Min övertygelse är att de hade kunnat nolla motståndarna både i semifinalen och i finalen och bara den tanken gör mig rädd.
Coello och Tapia styrde sin rymdraket mot den yttre rymden och innan Garrido och Yanguas ens förstod vad som hände stod det 6-0 och 4-0.
Jag upprepar. Jag har aldrig sett något liknande.
Innan butiken var stängd hade Coello och Tapia släppt ett par tröstgames vilket faktiskt var känslan även igår. Min övertygelse är att de hade kunnat nolla motståndarna både i semifinalen och i finalen och bara den tanken gör mig rädd.
Vi pratar världspadel här. Vi pratar the best of the best och då ska sådan här överlägsenhet inte kunna vara möjlig. Tänk att få se sådana världsspelare hamna i en situation där de är totalt underlägsna i exakt varenda moment av spelet och dessutom ständigt befinna sig i en stress där inga vettiga beslut kan tas.
Ingen behöver undra längre vad det är för version av Coello och Tapia vi kommer att få se i år. Svaret är att det är en uppgraderad version. Ingen har sett något liknande och det är bara de själva som liksom bestämmer var den här sporten ska ta vägen.
Vi övriga får äran att få titta på.
Undrar ni vilka lag som framöver ska kunna utmana?
Äsch, vi glömmer den frågan.
Johan Håkansson
