Jag vet att den första meningen i ingressen kan verka tillspetsad och med tanke på allt som svensk padel varit med om genom åren så kräver det en förklaring i hur jag tänker och resonerar.
Därför vill jag börja i den här änden:
Ända sedan det började spelas padel mer eller mindre seriöst i Sverige, runt 2012 ungefär, så har sporten helt och hållet dominerats av före detta tennisspelare. Nästan 100 procent av landslagsspelarna genom åren har haft en gedigen tennisbakgrund.
Det är inget konstigt. Så ser det ut i nya padelländer. Så såg det även ut i Argentina och Spanien, innan de länderna klev in i en ny fas, där det började komma fram padelungdomar med en helt annan skolning och till sist förändrade den situationen.
Ju mer jag tänker på det desto mer enormt tycker jag att det var. Som historisk händelse.
För att bli en riktig padelnation är det en växling som måste komma. Allt fram till dess är egentligen bara en uppbyggnadsfas.
Nu börjar det baske mig hända saker i Sverige. Och förändringen har aldrig varit så tydlig som i helgen.
Ju mer jag tänker på det desto mer enormt tycker jag att det var. Som historisk händelse.
17-årige Willy Släryd är den yngste SPT-segraren genom tiderna.
Och jag undrar om inte Adam Axelsson blev den näst yngste med sina 18 år.
Som par är de definitivt det yngsta laget som vunnit på SPT.
Och de står för något helt nytt. Även om båda har hållit i tennisracketar i sin barn- och ungdom så är det inom padeln de har fostrats till idrottare. De fick båda börja i unga år och är våra första herrspelare som gått den vägen till toppen.
Och de kommer absolut inte vara de sista. Det räcker att besöka vilken SPT Future eller annan ungdomstävling som helst för att förstå att svensk padel går en strålande framtid till mötes. Jag har sett 12-åringar som spelar på en nivå som är omskakande. Och det är verkligen inte tack vare några riskkapitalbolag eller skrytbyggen, utan tack vare äkta föreningar, ambitiösa ledare och bra verksamheter som blir allt vanligare runt om i Sverige.
Plötsligt såg allt så där självklart ut igen. Smasharna var bomber. Misstagen få. Handlederna känsliga och besluten vuxna.
Det som gör det extra roligt är att den här omvälvande händelsen kom när vi absolut inte anade det. Framför allt Adam Axelsson har haft en riktigt jobbig period bakom sig där hans padel har svajat och där han nyligen tvingades byta partner då Daniel Appelgren ville gå vidare. Det har tagit på både spelglädje och självförtroende. De två tävlingar han och Willy hann spela tillsammans innan helgen var absolut inte imponerande. Snarare tvärtom.
Men rapporterna sa att de båda hade tränat stenhårt tillsammans och spelat bättre och bättre för varje pass och redan i deras första match i Norrköping syntes det väldigt tydligt att det var en helt ny Adam Axelsson. Eller pånyttfödd, är nog mer sant.
Plötsligt såg allt så där självklart ut igen. Smasharna var bomber. Misstagen få. Handlederna känsliga och besluten vuxna.
Intill den spelaren kunde Willy Släryd växa fram och göra sin förmodligen hittills bästa tävling i karriären (även om han var rent fenomenal även i en FIP Rise i Göteborg). På vägen fram till titeln besegrade han forehandspelare som Christoffer Persson, Albin Olsson och Franco Ceretani.
Hatten av, unge man.
Det som imponerade mest på mig var att Willy Släryd inte längre lämnade några blottor. Tidigare har duktiga försvarsspelare kunnat komma åt honom med lobb-dropp-spel, men i helgen hade Släryd stängt butiken.
När jag tänker efter undrar jag om inte det är även var Adam Axelssons bästa tävling hittills. Även om han varit fenomenal både med Top Gun-Persson, Albin Olsson och Daniel Appelgren.
Men att leda ett lag är alltid svårare och den padel Adam Axelsson spelade i Norrköping var en ren jäkla fröjd att skåda.
Så här står vi nu. I juni 2024. Sverige som padelnation är på väg att gå in i en ny fas. En helt nödvändig fas. De unga kommer att ta över och det kommer att likna en revolution.
I morgon ska alltså Jonas Björkman släppa sin EM-trupp och som jag ser på det har han en ypperlig möjlighet här att göra något historiskt. Att verkligen satsa och tro på de hårt tränande, unga padelspelarna med hela sin framtid för sig.
Egentligen borde vi räkna in Douglas Rutgersson här. Han var på sätt och vis Sveriges första ungdomsspelare. Och var med i det första ungdomslandslag som hans pappa Fredric Bengtsson kämpade ihop 2017.
(På det JMV:et fanns för övrigt även Smilla Lundgren med - något att ha i åtanke när damtruppen presenteras...)
Douglas Rutgersson har de senaste åren bott i Madrid och försökt lära sig sporten och utvecklas på det sättet och att även han var i SPT-final nu kändes väldigt symboliskt.
För mig får gärna Jonas Björkman ta ut alla tre till EM på Sardinien.
Det vore ett statement.
Att en era närmar sig sitt slut och att det är dags att sjösätta den nya.
Johan Håkansson
