Det var en bild efter SM-finalen. Segrarna Daniel Appelgren och Douglas Rutgersson skrek ut sin lycka rakt in i kameran. I mitten stod ”Dogges” pappa Fredric Bengtsson.
När jag såg den bilden fylldes jag av en stark lycka som känns lite svårförklarlig. Men den hänger ihop med det fantastiska jobb som Fredric Bengtsson gjort under alla år i det tysta. Han har aldrig velat ta någon plats, utan gör bara jobbet på ett utmärkt sätt vecka ut och vecka in. Med ungdomar såväl som med elitspelare.
Daniel Appelgren, Fredric Bengtsson och Douglas Rutgersson med vandringspokalen. Foto: Erik Vässmar
Under tävlingarna står han där i strumplästen och coachar sina spelare på sitt lågmälda och lugna sätt.
Det hänger också ihop med den väg som sonen Douglas har valt med sin padel. Inte heller han har sökt något rampljus. Tvärtom känns det som att han fullt medvetet har gjort allt han kunnat för att undvika det.
När hypen var som störst i Sverige och våra spelare hade chansen att få bilar, feta sponsorkontrakt och en hel del pengar åkte ”Dogge” till Madrid för att slita hund på en akademi och istället spela lokala tävlingar i Spanien.
De få gånger han kom hem och spelade var det som om han medvetet valde en situation som inte var utsatt. Jag vet inte alls om det var skälet, men om man väljer svagare partners undviker man också krav och förväntningar. Både från sig själv och från omgivningen.
För att förstå vilken resa Douglas Rutgersson har gjort i år så behöver vi bara backa bandet till årets första SPT. Den gick i Karlstad och ”Dogge” kom till start tillsammans med Erik Nordström. De båda åkte ut i första omgången mot Johan Brunström och Staffan Falkenström med 6-4, 6-2 (i går satt samme Falkenström som expert i TV4 och fick kommentera hur Douglas Rutgersson var SM:s kung. En och annan tanke måste ha gått genom ”Falkens” huvud).
Det var bara sex månader sedan och det var så jag började vänja mig vid att se ”Dogge”. Vi kunde se att han gjorde bra matcher i diverse kval, men det var mer eller mindre omöjligt att få grepp om hans egentliga nivå eftersom han aldrig riktigt ville sätta sig på riktiga prov här hemma.
Men så började saker plötsligt att hända. Douglas började sticka in huvudet i det där rampljuset och han märkte att det inte var så farligt. Tvärtom såg han ut att trivas där.
Det är två prestationer som jag på rak arm minns som en vändpunkt och båda inträffade på FIP-tävlingar i Göteborg:
Dels när han och Willy Släryd parade ihop och slog ut Calle Knutsson och Pablo Figueroa, trots att Släryd spelade backhand.
Men framför allt när han dök upp med sin spanske partner och vän Fran Ceretani och verkligen visade vem Douglas Rutgersson är. De började med att slå ut Adam Axelsson och Daniel Appelgren och där och då tyckte vi nog alla att det var en stor skräll. Men vi behövde bara vänta ett dygn för att se att insatsen inte var någon tillfällighet.
Ni kanske minns hur Rutgersson och Ceretani var extremt nära att slå ut de blivande slutsegrarna Simon Vasquez och Alvaro Montiel. Det var då Vasquez klassiska toalettbesök räddade paret från en svidande förlust.
”Dogge” visade hela Sverigeeliten att han var på riktigt. Åren i Spanien hade i skymundan skapat en spelare och ett spel som räckte för att slå våra allra bästa spelare. Dessutom på båda positionerna, vilket är unikt i svensk herrpadel.
Efter det har ”Dogge” vägrat att gömma sig. Han har tagit den plats han förtjänar och resten har varit en imponerande resa mot det som kulminerade i helgen.
✅ Han var ostoppbar på lag-SM.
✅ Han var en sensation på EM.
✅ Han nådde SPT-finaler med både Ceretani och Willy Släryd.
Och på SM stod han upp och besegrade det bästa svensk padel kan ställa på en padelbana.
Äntligen är han mitt i det där rampljuset och jag måste säga att han ser ut att njuta.
Att även se pappa Fredric Bengtsson mitt i det är också så vackert.
För känslan är att varken far eller son sökt sig dit aktivt. De hamnade bara där som en logisk följd av ett mångårigt, tålmodigt arbete och det är fasen i mig rörande.
När det gäller partnern Daniel Appelgren får jag återkomma, för där finns också en väldigt stark historia att berätta.
Johan Håkansson
